Hur Stockholm gjorde kyrkogården festlig – ordet ”rolig” som språklig kolonisation

 

Det finns få ord som bättre visar den svenska statens kulturella övergrepp mot Skåneland än just det oskyldigt klingande ”rolig”.

I den gamla östdanska tungan betydde rolig något stilla, tryggt och fridfullt. Ett hus kunde vara roligt, en söndag kunde vara rolig, och kyrkogården — ja, den var kanske den roligaste platsen av alla: där rådde ro och frid.

Men någon gång under 1700-talet började något hända norr om Hallandsåsen. I de stockholmska kaffehusen (där man redan då höll på att uppfinna landet Sverige) började man använda ”rolig” i betydelsen lustig, underhållande.

Vad som för oss östdanskar var ett tillstånd av själslig vila, blev för Mälardalens samojeder plötsligt ett ståhej av fniss och trams.

Det är svårt att avgöra om det skedde genom missförstånd eller genom ett tidigt exempel på språklig appropriering. Kanske tyckte man helt enkelt att allt som var skånskt och danskt lät för harmoniskt, för civiliserat. Därför måste det förvridas till något mer… ja, svenskt.

Sedan kom byråkratin, folkskolan och radiohusets stavningsnämnder. Och innan vi visste ordet av hade rolig blivit synonymt med kul – ett ord lika bullrigt som en skränande studentsång i Gamla stan.

I Skåne stod vi kvar och undrade hur det gick till att man kunde blanda ihop frid med flabb.

Språkliga erövringar är ofta tystare än militära, men effekten är densamma.

Det börjar med att man tar ifrån folk deras ord, sen deras betydelser – och till sist deras känsla för ro.