DEL 5 — Från Stenbock till Kärnan: så byggde staten sin berättelse i Helsingborgs stadsrum

 

När man går genom Helsingborgs gamla stadskärna rör man sig inte i ett neutralt stadsrum. Man går genom ett omsorgsfullt iscensatt maktprojekt – en svensk berättelse som ritats in på kartan efter erövringen av Skånelandene. Det mesta av detta syns inte längre eftersom staten gjorde ett så grundligt jobb. Men läser man äldre källor – som gamla stadsplaner och topografiska beskrivningar – träder ett helt annat Helsingborg fram. Ett dansk-skånskt Helsingborg, vars spår idag är bortnötta, omdöpta eller gömda bakom ett nationalistiskt raster.

Gatunamnen – den stora rensningen

Helsingborgs stora genomfartsstråk, idag Norra Storgatan, hette Nordre Store Gade. Det var stadens ryggrad, den verkliga huvudgatan, innan den förvandlades till bakgata när 1900-talets svenska stadsideal skapade Kullagatan som centrum.

Längs vattnet löpte Fuglesangen, dagens Fågelsångsgatan – ett namn knutet till strandliv, sjöfart och kustens fågelliv. Det var en maritim miljö, inte en anonym shoppinggata.

Och så har vi Himmerigsstræde, dagens Himmelriksgränd, namnet som så tydligt knyter an till den danska stadens andliga och geografiska topografi. Strædet ledde upp mot klostret som låg intill Helsingborgs slott. Klostret var en direkt säkerhetsrisk ur kunglig synvinkel – man ville inte ha kyrkans folk smygande runt vallarna. ”Bort från min tröskel!”, lär kungamakten ha sagt, och klostret revs så småningom.

Men gatunamnet levde kvar – tills staten rensade bort det och gav oss en svensk version.

Varför finns inte dansk-svensk dubbelskyltning?

I Alsace – där franska och tyska kulturmöten varit lika explosiva som i Skånelandene – är dubbelskyltning en självklarhet. Det är ett erkännande av att människor levt i flera kulturer, flera språk, flera styren.

I Malmø drev Föreningen Gammeldanskens Vänner, med museichefen Sven Rosborn i spetsen, ett förslag om dubbelskyltning på 1990-talet. Det nådde kommunfullmäktige – och röstades ner. En symbolisk seger för den svenska enhetsstaten, och ett kvitto på att det fortfarande finns en ovilja att erkänna Skånelandenes egentliga historia.

Men det är fortfarande genomförbart. Och förr eller senare blir frågan om dubbelskyltning omöjlig för kommunpolitiker att ignorera.

Kärnan – monumental svensk iscensättning

Dagens besökare tror att Kärnan alltid varit Helsingborgs ”symbol”. Men det är en modern konstruktion. Kärnan var en ruin, ointressant och irrelevant, tills Sverige behövde ett svensknationellt monument efter 1800-talets storsvenska nationalistiska omdaning. Medeltidens danska borg förvandlades då till ”svenskt historiskt arv”, trots att det var ett danskt maktcentrum och hade varit det i nästan 500 år.

Den svensknationalistiska retoriken paketerade Kärnan som ett svenskt ”försvarsverk”, trots att allt danskt murverk egentligen talar sitt eget språk. Man kan nästan se den storsvenska 1800-talshistorikern stå där med murborren: ”Let’s call it svenskt så märker ingen något”.

Se också: 

• 1910, blyfönster och segermyter – Helsingborgs officiella berättelse står kvar i sten

• Stenbocksstatyn: Seger i brons – nederlag i verkligheten

• Del 3: Kärnan som statsnationalistisk rekonstruktion
• Del 4: 300-årsfirandet 2010 – när Helsingborg högtidlighöll en historisk katastrof
• DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult 
• DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult
• Del 7: Från erövring till berättelse: syntesen om hur staten formade Helsingborgs historia