Om civic religion, förbrända kyrksocknar och blågult ljus över Öresundsbron, där gemenskapens symbol tänds i erövrarens färger
I dag, den 6 november, firas Gustav Adolfsdagen runtom i Sverige med bakelser och flaggor.
Men få reflekterar över att denna dag är ett levande uttryck för något religionssociologer kallar civic religion – den borgerliga eller statliga religionen. En kult där staten själv blir helgad, dess symboler vördas och dess ledare får helgonstatus.
Från kyrkans altare till skolans kateder
Under 1900-talets första hälft firades Gustav Adolfsdagen i kyrkor över hela landet.
I Helge Anderssons skildring från Skåne får vi se hur fackeltåg av skolbarn och scouter vandrar upp till den medeltida kyrkan i byn, där prästen håller högtidstal över ämnet “Gustav II Adolf, hjältekonungen, trons försvarare, en Kristi stridsman.”
Kyrkokören sjunger Stridsbön, menigheten stämmer upp i “Förfäras ej du lilla hop”, och psalmen “Vår Gud är oss en väldig borg” avslutar ceremonin.
Det är ett skolexempel på civic religion: den världsliga makten iklädd kyrklig dräkt.
Prästen blir statens liturg, fanan dess kors, och hjältekungen dess helgon.
Gustav II Adolf – Skånes mordbrännare nummer ett
Bakom denna fromma fasad döljer sig en blodig verklighet.
Under Kalmarkriget 1612 ledde Gustav II Adolf en här på 3000 man in i Skåne och Blekinge.
Syftet var enkelt: att bränna, skövla och slå ihjäl.
Glimåkra, Broby, Hjärsås, Gryt, Färlöv, Åsum, Önnestad och Vä gick upp i rök – liksom mer än ett dussin andra socknar.
Kungen själv skröt i ett brev om hur han och hans trupper “grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja.”
Det var mordbrännarfärder, inte fälttåg.
Ändå restes senare monument över honom – inte över de skånsk-danska försvararna, utan över “räddningen” av den svenske kungen vid Vittsjö.
På 300-årsdagen av träffningen hölls tacksägelsegudstjänster till hans ära.
Den religiösa vördnaden för staten
Sådana ceremonier är inte enstaka kuriositeter utan delar av en lång tradition där staten ersätter Gud på tronen.
När Sveriges “nationaldag” firas med gudstjänster, fanborgar, flaggutdelning, högtidstal och bön för Sverige – då ser vi samma mönster som i Gustav Adolfsvespern.
Det är den statliga religionens ritualer, bara med modernare symboler.
Samtidigt förfasas hovhistoriker och kulturkommentatorer över att skånska hus pryds med rödgula fasadflaggor.
Det “regionala” stigmatiseras, medan det “nationella” heliggörs.
Moral är bra. Men dubbelmoral tycks vara dubbelt så bra.
Blågult ljus över Öresundsbron, där gemenskapens symbol tänds i erövrarens färger
Den statliga kultens symboler lyser ännu i novembernatten – bokstavligen.
Varje år på Gustav Adolfsdagen tänds pylonerna på Öresundsbron i den svenska centralmaktens blågula färger.
Den bro som binder samman Skånelandene och Danmark – hjärtat av det gamla Østdanmark – förvandlas till ett monument över den kung som lät sina trupper bränna och mörda sig fram genom Skåne och Blekinge.
Bron, som borde symbolisera försoning, gemenskap och europeisk öppenhet, blir i stället en ljusmanifestation av den gamla dominansens berättelse.
I stället för att hedra de tusentals skåningar som föll offer för kungens härjningar, låter man ljuset från pylonerna hylla deras bödel.
Det är civic religion i sin mest nakna form:
statens liturgi projicerad på regionens största byggnadsverk.
Där den blågula glorifieringen av Gustav II Adolf blir en påminnelse om hur historien ännu skrivs – och lyses upp – från Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar