Citygross och det skåneländska medeltidsmörkret

 

Det finns ögonblick då man som skåning – eller mer korrekt: som östdansk invånare i den östra delen av Öresundsregionen – tvingas ställa sig frågan: Hur kan en butikskedja verka i Skåneland utan att förstå var de befinner sig?

Citygross i Højenæs/Höganäs är ett skolboksexempel.

Här står vi i Östdanmark, i ett område där asier, remoulade, vintergurkor, majrovor och andra skånsk–själländska inläggningar är lika självklara som rågbröd och fläskstek. Ändå lyckas Citygross presentera ett sortiment som lika gärna kunde vara hämtat från en förort till Västerås. Det är som om de aktivt försöker bevisa att Skåne bara är “Sveriges söder” – en rikssvensk periferi utan egen kultur, historia eller smak.

Det är inte bara okunnigt. Det är storsvensk stockholmsdominalism i butikshyllor.

Helsingborg fattar – Höganäs gör det inte

I Helsingborg hittar man fortfarande resterna av den östdanska matkulturen:

• ICA Hamilton har asier.

• Willys på Hästhagsvägen hade dem innan de stängde.

• Aldo Supermarket har alltid majrovor.

• Flera små ICA-butiker tar in danska produkter eftersom de förstår sin stad och sin region.

Men i Höganäs?

Ingenting.

Inte en burk.

Inte en skiva.

Inte ett spår av den matkultur som definierat området i århundraden.

Det är ett sortimentsmässigt medeltidsmörker.

Hur kan en kedja ignorera regionen den verkar i?

Svaret är enkelt:

Citygross styrs från ett huvudkontor som tror att hela landet är en förlängning av Mälardalen.

De arbetar efter en rikssvensk norm där:

• Östdanmark inte existerar

• Skåneland reduceras till “Skåne län”

• regional matkultur betraktas som “avvikelser”

• danska produkter ses som “import” istället för inhemsk tradition

Det är en sorts kulturell blindhet som bara kan uppstå när man aldrig satt sin fot i regionen man försöker sälja mat till.

Därför är en bojkottsmarkering rimlig

När en kedja vägrar erkänna den kultur den verkar i, då är det inte bara en konsumentfråga.

Det är en fråga om regional värdighet.

En bojkottskampanj handlar inte om att “vara arg på en butik”.

Det handlar om att säga:

“Vi accepterar inte att vår matkultur, vår historia och vår identitet raderas av centralstyrda kedjor som inte ens vet var de befinner sig.”

Det handlar om att försvara Östdanmark mot en sorts tyst standardisering som gör allt likadant, smaklöst och rikssvenskt.

Vad borde Citygross göra?

Det är inte svårt:

• Ta in asier.

• Ta in danska gurkor.

• Ta in skånsk–själländska inläggningar.

• Erkänn att ni verkar i Öresundsregionen, inte i Uppland.

Det är inte mer komplicerat än så.

Tills dess…

…är det fullt rimligt att välja butiker som faktiskt respekterar regionen.

ICA Hamilton gör det.

Aldo gör det.

Flera småbutiker gör det.

Citygross gör det inte.

Och i en region med så stark identitet som vår är det inte bara ett misstag.

Det är ett val.

De första svenskarna… och de sista nyanserna

Det finns något nästan rörande med hur svensk public service hanterar historia. Som en hund som hittat en pinne och vägrar släppa den. Pinnen heter “Sverige har alltid funnits”, och oavsett om vi talar om stenålder, bronsålder eller månlandningar så ska den med.

In på scenen kliver Jonathan Lindström, arkeologen som får kommentera allt från heruler till Apollo 11. Han är som en schweizisk armékniv för SVT och SR: alltid till hands, alltid redo, alltid användbar – oavsett om verktyget egentligen passar.

När han gör en dokumentär om stenåldern och forntiden heter den De första svenskarna. Det är ungefär som att göra en dokumentär om dinosaurier och kalla den De första stockholmarnas kamp mot klimatet.

När han talar om herulerna kommer de plötsligt från “svenska västkusten”. Att Bohuslän var norskt land? Att forskare placerar herulerna i Lister? Att Listerlandet har de äldsta danska runstenarna? Nej nej, det stör berättelsen. Och berättelsen är helig.

När han får kommentera månfärderna i Vetenskapsradion Historia – ett ämne som ligger ungefär lika nära arkeologi som jazz ligger nära stenografi – passar han på att attackera klimatskeptiker. Programledaren ler som om han just hört en lustig anekdot om en gammal farbror som tappat sin hatt.

Det är då man inser: Lindström är inte bara expert. Han är hovintellektuell. Han är den trygga rösten som aldrig utmanar statens självbild, aldrig problematiserar svenskhetens gränser och aldrig påminner om att Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän faktiskt inte alltid varit delar av det svenska projektet.

Och därför får han fortsätta. För i svensk offentlighet är det viktigare att historien är bekväm än att den är sann.