Från röra till madalåda: Hur en järnridå i Sundet formade två språk i samma stadsområde

 

Det är bara några få kilometer mellan Skånes huvudstad Köpenhamn och Skåne. I praktiken är Malmö, Lund, Helsingborg och Köpenhamn delar av samma lokala stadsområde – Storkøbenhavn. Tåget mellan Malmö och Köpenhamn tar tjugo minuter. Helsingborg och Helsingør binds samman av en av världens mest trafikerade färjelinjer.

Ändå talar människor på varsin sida av Sundet som om de levde i två helt olika världar.

I Stockholm säger man köttfärsröra, tonfiskröra, aubergineröra och matsäck.
I Skåne och Danmark säger man bolognese, tunsalat, melitzanosalata och madalåda.

Hur kan två platser som ligger närmare varandra än många stadsdelar i Köpenhamn ha så olika språkliga och kulturella uttryck?

Svaret är lika enkelt som det är chockerande:
en veritabel järnridå i Sundet – längre än Stalins – formade språket, kulturen och identiteten i över 200 år.

---

Svenskans ”röra” – ett arv från torpkulturen

Det svenska ordet röra är avslöjande. Det används om allt som är:

• ospecificerat
• ihopblandat
• utan tydlig tradition
• utan gastronomisk identitet


Köttfärsröra istället för bolognese.
Aubergineröra istället för dip, spread eller melitzanosalata.
Tonfiskröra istället för tunsalat.

Det är ett språk som inte gör skillnad på teknik, textur eller tradition. Ett språk där mat reduceras till något man rör ihop – inte något man skapar.

Det är torpkulturens språk: funktion före form, överlevnad före gastronomi.

---

Matsäck vs madalåda – två världar i ett ord

Tekn dr Peter Broberg i Skåneländska Gastronomiska Akademien har påpekat hur avslöjande ordet matsäck är. Det betyder bokstavligen:

”en säck där man kastar ned mat.”

Det är ett ord som saknar omsorg, struktur och kultur.

På skåneländskt folkmål – den östdanska dialekt som talats här i över tusen år – heter det madalåda. En låda där man lägger maten omsorgsfullt. Ett ord som bär på en helt annan syn på matens värde.

Att rigsdanskan i Köpenhamn säger madkasse beror på senare lågtyskt inflytande.
Att skånskan säger madalåda beror på att språket här bevarade äldre danska former.

Och det leder oss till den verkliga förklaringen.

---

Den svenska järnridån i Sundet – längre än Stalins

Fil dr Ingemar Ingers beskriver det med kirurgisk precision i Skåne och Danmark:

”Det barbariska förbudet emot all slags förbindelse mellan Skåne och Danmark infördes på 1680-talet…”

Det handlade inte om tullar eller hinder. Det var ett totalstopp:

• förbud mot resor
• förbud mot handel
• förbud mot brev
• förbud mot danska böcker
• förbud mot släktkontakter
• förbud mot kulturellt utbyte


Detta varade i nästan 200 år, från 1680-talet till 1844.
Det är längre än Stalins järnridå.

Och det slog mot just de grupper som normalt bär kultur över gränser: präster, adelsfamiljer, borgare, studenter och handelsmän.

När dessa tystas, dör språkflödet.
När språkflödet dör, utvecklas språken åt olika håll.

---

Resultatet: två danskor som utvecklades isär

Østdanskan i Skåne

• bevarade äldre danska ord
• bevarade äldre uttal
• bevarade äldre matord
• bevarade äldre diftonger
• bevarade äldre grammatik


Rigsdanskan i Köpenhamn

• tog in lågtyska lån
• förenklade uttal
• moderniserades snabbare
• standardiserades i städerna


Det är därför skånskan fortfarande låter ”gammaldansk” för danskar.
Det är därför skånskan har ord som danskar känner igen från 1600-talet.
Det är därför madalåda känns naturligt i Skåne men arkaiskt i Danmark.

Skåne är, paradoxalt nog, mer genuint danskt än Danmark i vissa avseenden.

---

Och allt detta trots att avståndet är löjligt kort

Malmö–Köpenhamn: 20 minuter.
Helsingborg–Helsingør: 20 minuter.
Landskrona–Köpenhamn: kortare än många pendlingar inom Storkøbenhavn.

Men i 200 år var Sundet en ocean.

Det är därför svenskans torpkultur lever kvar i ord som röra och matsäck.
Det är därför skånskan fortfarande bär på en äldre dansk matkultur.
Det är därför språket i Öresundsregionen fortfarande bär spår av en isolering som upphörde för snart tvåhundra år sedan.

Ingers sammanfattar det bäst:

”Fastän vi nu i flera generationer haft fri fart, gör sig följderna av denna långvariga isolering fortfarande gällande.”

---

Slutsats: Språket minns det historien försöker glömma

Det är lätt att tro att språk formas av geografi.
Men i Öresundsregionen är det historien som har format språket – inte avståndet.

Svenskans röra och skånskans madalåda är inte bara ord.
De är spår av två kulturer som tvingades isär av en politisk järnridå.
Och de visar att även när Sundet är smalt, kan historien vara bred.

När staten skriver historien: varför svensk historiekultur fortfarande är statsnationalistisk

 

Det finns en fråga som återkommer i svensk offentlighet, ofta utan att någon ens märker hur märklig den är: Varför blev inte Baltikum svenskt? Eller: Varför blev inte Skåne mer svenskt tidigare? Eller: Varför finns det regionala identiteter över huvud taget?

Frågorna avslöjar mer om den svenska statens självbild än om historien. De utgår från att centralmakten är historiens huvudperson, att dess gränser är naturliga och att allt som avviker från den berättelsen är suspekt. Det är här Murray Rothbards begrepp Court Intellectuals blir ett närmast kirurgiskt verktyg för att förstå svensk historiekultur.

Court Intellectuals – den svenska varianten

Rothbard beskriver hur staten alltid behöver intellektuella som legitimerar dess existens, dess makt och dess gränser. I Sverige har detta tagit en särskilt homogen form:

• universitet och media har historiskt varit statligt styrda eller statligt finansierade
• historieforskningen institutionaliserades som ett nationellt projekt
• regionala perspektiv sorterades bort som ”ovetenskapliga”
• centralmakten blev den självklara berättaren


Resultatet är en historiekultur där staten inte bara är en aktör – den är den enda aktören som räknas.

Statsnationalism, inte folklig nationalism

Sverige har aldrig haft en folklig nationalism av kontinentalt snitt. Istället har vi haft en statsnationalism, där staten definierar:

• vad som är svenskt
• vad som är legitimt
• vad som är ”förenande”
• vad som är ”splittrande”


Det är därför svensk identitet alltid framställs som inkluderande och modern, medan regional identitet misstänkliggörs som bakåtsträvande eller exkluderande.

Skåneland/Østdanmark – den förbjudna identiteten

Inget område avslöjar detta tydligare än Skåneland. Här finns:

• en erövrad region
• en befolkning som utsattes för hård försvenskningspolitik
• en kultur som levde kvar i århundraden
• en identitet som aldrig dog


Det gör Skåneland till ett problem för den statliga berättelsen. Därför måste den:

• förminskas
• patologiseras
• misstänkliggöras


Det är därför man i svensk offentlighet kan höra påståenden som att skånsk identitet är ”främlingsfientlig” eller ”utestängande”, samtidigt som svensk identitet alltid beskrivs som inkluderande och positiv. Det är inte logik – det är statsnationalistisk reflex.

Stormaktsmyten och tystnaden om Frankrike

Ett annat exempel är den svenska stormaktstiden. I den officiella berättelsen framstår Sverige som en militär och politisk kraft i egen rätt. Men den ekonomiska verkligheten var att stormakten byggde på:

• franska subsidier
• legoknektsliknande krigföring
• rovdrift på den egna befolkningen
• utskrivningar och tvång


Detta nämns sällan i statsradion eller i populärhistoriska sammanhang, eftersom det punkterar myten om den svenska statens historiska styrka och legitimitet.

Uno Röndahl – därför är han farlig

Uno Röndahl är ett skolexempel på vad som händer när någon skriver historia utan att följa den statliga berättelsen. Han:

• visar hur brutal försvenskningspolitiken var
• visar att Skåneland inte ”frivilligt” blev svenskt
• visar att regional identitet är legitim
• visar att stormaktsmyten är en konstruktion


Det är därför han marginaliseras. Inte för att han har fel – utan för att han stör narrativet.

Slutsats: svensk historiekultur är fortfarande ett statligt projekt

När man väl ser mönstret är det omöjligt att inte lägga märke till det:

• staten definierar vad som är ”svenskt”
• hovintellektuella legitimerar det
• regionala identiteter misstänkliggörs
• historien berättas så att centralmakten alltid framstår som naturlig och god


Det är inte konspiration. Det är statsnationalism i sin renaste form.

Och det är först när man vågar se det som man kan börja förstå varför vissa frågor aldrig ställs – och varför vissa svar aldrig ges.

Fejklibertarianer, stängda gränser och sveket mot fri rörlighet

 

Det finns något djupt oärligt i hur vissa självutnämnda libertarianer i dag talar om framtiden.

När Tom Woods pratar om en “non-leftist future” låter det vid första anblicken som ett försvar för frihet. Men lyssnar man noggrant märker man snabbt att det inte handlar om frihet i klassisk mening – utan om att välja sida.

Och det är alltid samma sida.

Han skulle aldrig säga “non-rightist future”. Aldrig. För i praktiken är högern inte problemet i den här världsbilden – den är allierad.

Det blir ännu tydligare när han bjuder in tänkare som Paul Gottfried, som öppet argumenterar mot västlig liberal demokrati och i stället talar väl om nationalistiska projekt och partier som Front National, Vlaams Blok och Alternative für Deutschland.

Detta är inte libertarianism. Det är något helt annat.

Från individ till kollektiv

Klassisk libertarianism utgår från individen:
- individens rätt att röra sig
- individens rätt att handla
- individens rätt att leva sitt liv utan statlig kontroll

Men när samma personer börjar tala om:
- stängda gränser
- “repatriering”
- kulturell homogenitet

då har fokus flyttats från individ till kollektiv.

Och när kollektivet definieras i nationella eller etniska termer är vi inte längre i närheten av frihetlig filosofi.

Öresundsperspektivet som avslöjar allt

För mig, som lever med verkligheten kring Sundet, blir hyckleriet uppenbart.

Här har vi en historisk och naturlig storstadsregion som splittrats av statliga gränser, kontroller och politiska beslut. Människor som tidigare kunde röra sig fritt mellan Helsingborg och Helsingør, Malmö och Köpenhamn, möts i dag av passkontroller, byråkrati och misstänksamhet.

Detta är inte en abstrakt debatt.

Det är verkliga hinder i verkliga människors liv.

Och ändå sitter självutnämnda “libertarianer” och argumenterar för mer av samma sak – fler gränser, mer kontroll, mindre rörlighet.

Anti-vänster räcker inte

Att vara emot vänstern är inte samma sak som att vara för frihet.

Om din analys alltid landar i att:
- vänstern är problemet
- högern är lösningen

då har du redan lämnat libertarianismen bakom dig.

Då är du en ideologisk opportunist, inte en principfast tänkare.

Vad frihet faktiskt innebär

Frihet betyder inte:
- rätt att exkludera hela befolkningsgrupper
- rätt att tvångsförflytta människor
- rätt att stänga in människor bakom gränser

Frihet betyder:
- öppna samhällen
- frivilliga relationer
- rätten att röra sig över gränser

Utan detta är “frihet” bara ett tomt ord.

Slutsats

Det vi ser nu är inte en slump. Det är en ideologisk förskjutning där libertarianism används som retorisk fasad för något helt annat.

Och det måste sägas rakt ut:

Att kalla sig libertarian samtidigt som man argumenterar för stängda gränser och repatriering är inte bara inkonsekvent.

Det är ett svek mot själva idén om frihet.

Stockholm förbjuder Skåne – nu även stenbider

 

Det börjar alltid likadant.

”Av omsorg.”

”Av hållbarhetsskäl.”

”Efter rekommendation från expertmyndigheter.”

Och varje gång slutar det med samma resultat: Skånelandene stryps, Öresund skärs av, och vår levande matkultur reduceras till museiföremål – om ens det.

Nu är det stenbider som ryker.

Jag står i fiskbutiken på Ålstræde/Ålgränden i Helsingborg och frågar när de får in stenbider (stenbit). Det är säsong. Det är nu man lagar stenbidersoppa, en klassisk skånsk vår­rätt med rötter i både kustfiske och vardagskök.

Svaret?

Nej.

Förbjudet.

Stockholm har talat.

Ålen förbjuden. Elden förbjuden. Fisken förbjuden.

Ålfisket är redan förbjudet.

Sankt Hans-eldarna misstänkliggörs och stoppas med ”eldningsförbud” lagom till midsommar.

Gränsen över Öresund återinförd – i praktiken en modern version av Karl XIs järnridå, denna gång med passkontroller, tullar och godtycke.

Och nu alltså stenbider.

Vill jag äta ål? Då får jag ta mig till Helsingør.

Vill jag ha stenbider? Samma sak.

Vill jag leva i min egen region enligt dess traditioner? Inte i den svenska centralstatens ögon.

Det är inte miljövård – det är maktutövning

Ingen förnekar behovet av hållbart fiske.

Men det är inte det här som sker.

Det som sker är att lokal kunskap, regional praktik och gränsöverskridande kultur ersätts av centralbyråkrati. Samma mall överallt. Samma förbud. Samma likgiltighet inför att Öresund är ett sammanhängande kultur- och näringsområde – inte ett administrativt problem.

När Stockholm förbjuder stenbider och ål i Skåne, men fisken fortfarande går att köpa på andra sidan sundet, då har man avslöjat sig:

det handlar inte om fisken – det handlar om kontroll.

Från levande kultur till symbolpolitik

Skånsk matkultur var aldrig ”fine dining”.

Den var vardag, säsong, tillgång och gemenskap.

Ål, sill, stenbider, eld, öl, vår och höst.

Allt detta var levt liv – inte ”evenemang”.

När staten kliver in och förbjuder allt som inte ryms i en PowerPoint från Naturvårdsverket, då återstår bara:

• IKEA-sill

• Plastförpackad ”tradition”

• Och ett folk som uppmanas att minnas istället för att leva

Secession är inte extremism – det är självförsvar

När en region:

• inte får förvalta sina resurser

• inte får utöva sin kultur

• inte ens får fiska eller elda enligt urgamla sedvänjor

…då är frågan inte om secession är legitim.

Utan varför den dröjt så länge.

Öresundsregionen fungerade före Stockholm.

Den fungerar trots Stockholm.

Och den skulle fungera bättre utan Stockholm.

Stenbidersoppan är inte bara en soppa.

Den är ett testamente över allt som centralmakten inte förstår – och därför förstör.

Harrison i Metropolis Daniæ predikar om Solen över Riket

 

Det finns få saker mer fascinerande än när svenska historiker sätter sig i Lund – den gamla danska huvudstaden, Metropolis Daniæ – och med allvar i rösten talar om Stockholm som solen över riket.

Inte ens Strindberg hade kunnat skriva en bättre pjäs om självblindhet.

Man föreställer sig scenen: i skuggan av Lundegaard och det gamla domkapitlet, ett stenkast från den plats där kung Erik Emune styrde hela Danmark, sitter två poddmakare och förkunnar att alla kulturimpulser utgår från Mälardalen.

København? En bisak. Skåne? En utpost.

Solen lyser ju som bekant bara i norr.

Det är som att stå i Parthenon och prata om Bryssel som den antika världens mittpunkt.

Eller sitta i Venedig och förklara att allt handelsliv i Europa utgick från Kiruna hamn.

Men i svensk historieskrivning är sådant helt normalt. Kartan är ritad efter imperiet, och därför blir allt utanför Stockholm per definition provins.

Att Skåneland historiskt varit en del av det kontinentala nordsjöområdet – med handelsvägar till Hamburg, Lübeck, Flandern och England – är ett faktum man helst låtsas inte existerar.

Det stör narrativet om det självlysande riket där kulturens strålar går utåt, aldrig inåt.

Och så sitter då hovhistoriker Dick Harrison i Lund – den danska rikshuvudstad som Stockholm aldrig kommer i närheten av i ålder eller historisk betydelse – och säger med sin professorston:

”All kultur kommer från Stockholm.”

Det är som att höra någon påstå att Sahara är källan till alla hav.

När Öresundsregionen krossades – och Skåne tappade framtiden

 

Det är svårt att inte se mönstret när man rör sig i centrala Helsingborg i dag. Tomma butikslokaler, nedlagda restauranger, service som aldrig ersatts. Platser som fungerat i decennier står öde, år efter år. Detta är inte en tillfällig lågkonjunktur. Det är ett brott i kontinuiteten – ett tydligt före och efter.

Förklaringen stavas inte bara e‑handel, inflation eller ”förändrade konsumtionsmönster”. Den stavas Öresundsregionen – och hur den med politiska beslut monterades ned.

Öresundsregionen var en motor, inte en idé

På 1990‑talet och under 2000‑talets första decennium hände något avgörande i Skåne. Regionaliseringen tog fart. Ett skånskt parlament inrättades. Öresundsbron invigdes och gjorde Skåne till en faktisk del av Storkøbenhavn. EU‑medlemskapet gav legitimitet åt visionen om regionernas Europa.

Detta var ingen abstrakt identitetslek. Det skapade:

• en integrerad arbetsmarknad

• ökade investeringar

• växande framtidstro

• en känsla av att Skåne var centrum – inte periferi

Helsingborg, Malmö, Lund och Landskrona upplevdes som delar av en större europeisk storstadsregion. Människor pendlade, startade företag, tog risker. Framtiden låg öppen.

Gränsstängningen – ett civilisatoriskt brott

När staten från Stockholm 2015–2016 i praktiken återinförde gränsen i Öresund, revs denna logik upp.

Pendlingen blev osäker. Företag slutade planera regionalt. Danska arbetsgivare slutade räkna med skånsk arbetskraft. Skåne reducerades mentalt och ekonomiskt från europeisk region till svensk utkantsprovins.

Detta var inte en teknisk åtgärd. Det var ett systemskifte.

Man kan inte bygga en integrerad storstadsregion och sedan låtsas som om inget händer när man sätter upp gränsbommar mitt i den. Tilliten försvann – och utan tillit stannar hjulen.

Ekonomisk stagnation känns i vardagen

Inflationen har varit kraftig samtidigt som utbudet krympt. Tomma butikshyllor, färre produkter, högre priser. Denna kombination är historiskt ett varningstecken. I ett fungerande marknadssystem ska stigande priser locka fram mer utbud – inte mindre.

När lokala företagare lägger ned utan att ersättas, när service inte återuppstår, när centrum gradvis urholkas, är det ett tecken på att den lokala ekonomin inte längre bär.

Detta är inte en konjunktursvacka. Det är en strukturell reträtt.

Fotbollen som termometer

Idrotten speglar ofta samhällsutvecklingen tydligare än politiska rapporter. Under Öresundsregionens blomstring hade Skåne fyra lag i högsta fotbollsligan. Helsingborgs IF blev svenska mästare så sent som 2011.

Året efter gränsen stängdes och regionen delades, började utförsbacken. HIF åkte ur Allsvenskan och har sedan dess fastnat i Superettan. I dag återstår bara ett skånskt lag i högsta serien.

Fotboll är inte orsaken – men den är en indikator. Klubbar på elitnivå kräver befolkningsunderlag, kapital, sponsorer och framtidstro. När regionen krymper mentalt och ekonomiskt syns det också på planen.

Stockholmsdominansen och intoleransen mot regional framgång

Sverige är ett extremt centraliserat land. Regionalt självförtroende tolereras bara så länge det inte hotar huvudstadens tolkningsföreträde.

När Skåne började se sig självt som del av Storkøbenhavn, som europeisk region snarare än svensk randzon, blev det politiskt obekvämt. Att slå sönder Öresundsregionen var därför inte bara säkerhetspolitik eller migrationshantering – det var återcentralisering av makt och identitet.

Tillbaka till 1980‑talet – men med facit i hand

Vi har återvänt till ett läge som påminner om det trista 1980‑talet: ett delat Sund, förkvävande centralism och en provinsialiserad region. Skillnaden är att vi nu vet att ett bättre alternativ inte bara var möjligt – det fungerade.

Det är det som gör stagnationen så tydlig, och så bitter.

Slutsats

Skånes problem kan inte förstås isolerat. De tomma butikslokalerna, den uteblivna återhämtningen, den försvunna framtidstron är alla symtom på samma sak: Öresundsregionens sönderslagning.

Det var inte Skåne som misslyckades. Det var ett centraliserat rike som inte tålde att en region fungerade för bra utan Stockholm.

Och priset betalas i dag – på gatorna, i butikerna och i människors framtidstro.

250 år efter Adam Smith: varför pratar politiker åter om tullar?

 

I år är det 250 år sedan Adam Smith publicerade sitt stora verk The Wealth of Nations.

Det är en bok som förändrade världen. Den lade grunden för den ekonomiska förståelse som i praktiken gjorde slut på de återkommande svältkatastrofer som tidigare plågat Europa.

Ändå passerar jubileet nästan obemärkt.

Såvitt jag kan se är det nästan bara idéhistorikern Johan Norberg som uppmärksammar saken i sin podcast. I övrigt råder en märklig tystnad kring ett av de viktigaste verken i modern historia.

Samtidigt sker något ännu märkligare.

Politiker och opinionsbildare börjar återigen tala uppskattande om tullar, handelskrig och ekonomisk nationalism – just de idéer som Adam Smith ägnade sitt liv åt att kritisera.

När Donald Trump nyligen sade i Joe Rogans podcast att det vackraste ordet i ordboken är ”tariffs” (tullar) var det i praktiken en hyllning till den merkantilism som dominerade Europas ekonomiska politik före Adam Smith.

Det är ett ekonomiskt tänkesätt från en tid då svält fortfarande var en återkommande realitet i vår del av världen.

Min egen familjehistoria ligger inte så långt från den tiden.

När min gammelfarmor föddes 1869 levde Norden fortfarande i skuggan av hungersnöden på 1860-talet. Min mor träffade som barn sin gammelmormor som själv hade upplevt dessa år då missväxt kunde innebära verklig hunger.

Att sådana katastrofer försvann ur Nordens historia var inte en slump.

Det berodde på att de ekonomiska idéerna förändrades.

Adam Smith var inte ensam om att formulera dessa idéer. I Norden hade den österbottniske prästen och riksdagsmannen Anders Chydenius redan tidigare argumenterat för frihandel, näringsfrihet och öppna marknader.

Chydenius var dessutom radikal även med dagens mått mätt.

Han föreslog att ett stort område i Lappland – från Umeå lappmark upp till Enare och Utsjoki – skulle göras till en fristat byggd på privat äganderätt, frihandel och individuell frihet.

Ingen planmyndighet skulle styra ekonomin. Inga privilegier, inga skrån och inga handelshinder skulle finnas. Den enda statliga tjänstemannen skulle i princip vara domaren som såg till att människors rättigheter inte kränktes.

Chydenius resonemang var enkelt: ingen central planering kan veta hur människor bäst organiserar sina liv och sin ekonomi. Bara friheten kan ge svaret.

Det var denna typ av idéer som gradvis förändrade världen.

Under 1800-talet började handel och transporter fungera på ett helt annat sätt. Järnvägar byggdes, marknader öppnades och spannmål kunde transporteras långa sträckor.

När skördarna slog fel i en region kunde man importera mat från en annan.

Missväxt behövde inte längre betyda svält.

Det är därför hungersnöden på 1860-talet blev den sista stora svältkatastrofen i Norden.

I dag tar vi detta för givet.

Samtidigt tycks många ha glömt de idéer som gjorde utvecklingen möjlig.

När Donald Trump hyllar tullar som det vackraste ordet i ordboken är det i praktiken ett försvar för det ekonomiska system som Adam Smith skrev sitt stora verk för att kritisera.

Det är en märklig historisk ironi att detta sker samtidigt som 250-årsjubileet av The Wealth of Nations nästan passerar i tystnad.

Och ibland får dessa idéer mycket konkreta konsekvenser.

Öresundsregionen var länge ett av Europas mest integrerade områden. Helsingborg och Helsingør ligger fyra kilometer från varandra och utvecklades till en gemensam arbets- och bostadsregion.

Men 2015 återinfördes gränskontroller över Öresund.

Plötsligt stod gränspendlare återigen i köer vid en gräns som i praktiken hade varit öppen i decennier.

Det är svårt att tänka sig en tydligare symbolisk reträtt från de idéer som en gång gjorde Norden rikt: fri rörlighet, handel och öppna marknader.

Den ekonomiska logiken bakom gränshinder är i själva verket lika absurd som om man skulle resa tullmurar mellan stadsdelar.

Men kanske är det jag som missförstår allt.

Kanske är det i själva verket så att man blir rikare genom att avskaffa handel.

I så fall borde staten snarast utfärda följande instruktion till landets konsumenter.

---

STATLIG KONSUMENTINSTRUKTION NR 1

Hur du blir rik genom att eliminera handelsunderskott

1. Identifiera företag som du har handelsunderskott gentemot.

Exempel: ICA, Lidl eller den lokala pizzerian.

2. Sluta omedelbart handla där.

Varje krona du spenderar där innebär ett oacceptabelt handelsunderskott.

3. Tillaga all mat själv från grunden.

Helst med råvaror du producerar på balkongen.

4. Om balkongen är för liten rekommenderas potatisodling i vardagsrummet.

5. Skulle detta leda till minskad levnadsstandard är detta ett tillfälligt problem på vägen mot ekonomisk självständighet.

---

Om denna metod fungerar på individnivå borde den naturligtvis fungera lika bra mellan länder.

Vi kan då lugnt konstatera att Adam Smith och Anders Chydenius hade fel och att världens ekonomer slösat bort de senaste 250 åren på att missförstå hur välstånd egentligen skapas.

Eller också är sanningen den motsatta: att vårt välstånd vilar på idéer som vi i dag håller på att glömma.