Det finns få saker mer fascinerande än när svenska historiker sätter sig i Lund – den gamla danska huvudstaden, Metropolis Daniæ – och med allvar i rösten talar om Stockholm som solen över riket.
Inte ens Strindberg hade kunnat skriva en bättre pjäs om självblindhet.
Man föreställer sig scenen: i skuggan av Lundegaard och det gamla domkapitlet, ett stenkast från den plats där kung Erik Emune styrde hela Danmark, sitter två poddmakare och förkunnar att alla kulturimpulser utgår från Mälardalen.
København? En bisak. Skåne? En utpost.
Solen lyser ju som bekant bara i norr.
Det är som att stå i Parthenon och prata om Bryssel som den antika världens mittpunkt.
Eller sitta i Venedig och förklara att allt handelsliv i Europa utgick från Kiruna hamn.
Men i svensk historieskrivning är sådant helt normalt. Kartan är ritad efter imperiet, och därför blir allt utanför Stockholm per definition provins.
Att Skåneland historiskt varit en del av det kontinentala nordsjöområdet – med handelsvägar till Hamburg, Lübeck, Flandern och England – är ett faktum man helst låtsas inte existerar.
Det stör narrativet om det självlysande riket där kulturens strålar går utåt, aldrig inåt.
Och så sitter då hovhistoriker Dick Harrison i Lund – den danska rikshuvudstad som Stockholm aldrig kommer i närheten av i ålder eller historisk betydelse – och säger med sin professorston:
”All kultur kommer från Stockholm.”
Det är som att höra någon påstå att Sahara är källan till alla hav.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar