Statligt sjöröveri i Öresund – en polemik om makt, tull och historisk glömska

I fem hundra år pressade Danmark pengar ur alla världens sjöfarande som passerade Öresund. Tullen, införd av Erik av Pommern 1429, blev snart den danska kungamaktens största inkomstkälla – och samtidigt en källa till oändlig irritation, diplomatiska kriser, handelsblockader och krig. Men istället för att skildras som det den var – nämligen ett systematiskt och statslegitimerat sjöröveri – omtalas Öresundstullen ofta i svenska och danska historieböcker i neutrala eller till och med förskönande termer: "en viktig inkomst", "en effektiv kontroll", "ett uttryck för statens mognad".

Det är historieskrivningens motsvarighet till att kalla plundring för "resursallokering".

Augustinus, kyrkofadern, skrev redan på 400-talet i verket De Civitate Dei att skillnaden mellan en rövarhövding och en kejsare i praktiken bara är arméns storlek och titlarnas finkänslighet. Han låter en pirat tala till Alexander den store med isande klarhet:
"Därför att jag plundrar med ett litet skepp kallar ni mig rövare, men du som gör det med en hel flotta kallas kejsare."

Vad annat var Öresundstullen än ett institutionaliserat röveri, dolt bakom bannern av kungamakt och statsapparat?

Historikern Palle Lauring summerar det nordiska ödesdramat i boken Danmark i Skåne:

"Øresund, dejlige Øresund, strømmen fuld af sild, skibe, penge og blod. I fem hundrede år persede vi penge ud af alverdens skippere her. I bytte gav vi Skåne, Halland, Bleking, Gotland og Øsel. Plus hvad vi gavmildt udleverede af norsk land. Hvor meget man så vil beregne de fem hundrede års toldindtægter til, var det en dårlig handel."

Här finns ingen nostalgi, ingen glättad statsromantik. Bara en ärlig redogörelse: den danska kungamakten försörjde sig på våld och tvång, och förlorade till slut sina östdanska provinser som priset för sin egen arrogans. Skånelandene, det egentliga Danmark, kastades i händerna på den svenska centralmakten – inte som en triumf för svensk militär duglighet, utan som en geopolitisk korrigering där stormakterna såg det fördelaktigt att Öresund förvandlades till ett internationellt farvatten.

Det är i denna kontext vi också måste förstå varför dagens historieskrivning – inklusive podcastar av hovhistoriker stationerade i gamla danska kungastäder – ofta undviker de obehagliga frågorna. Det är känsligt att peta i maktens legitimitet. Det är mer bekvämt att tala om Erik av Pommern som en "svag regent" och hans hustru Filippa som "en skicklig förvaltare", än att fråga sig varför Erik i praktiken agerade som en statlig piratkapten.

Det är också mer bekvämt att tala om Sveriges övertagande av Skånelandene som ett "territoriellt skifte", snarare än att erkänna det som ett långsiktigt strategiskt svar på det danska sjöröveriets konsekvenser.

När historiepodcastar idag talar om detta utan att nämna maktens strukturer, utan att referera till Augustinus, utan att tala om våldet, blodet, motståndet, exilen och tvångsförsvenskningen, då förvandlas historia till dekoration.

Men vi som lever i det gamla Østdanmark – i Lund, i Helsingborg, i Ystad och Landskrona – vi bär på minnet. Vi minns att Öresund inte bara var ett vatten, utan en plats där imperier möttes, där människor beskattades med hot om våld, där språk, lagar och frihet krossades och byttes ut. Vi minns att historien inte är neutral. Och vi vägrar glömma att maktens språk – än i dag – måste granskas.

Liberalism när det gäller – och när det gäller på riktigt

 

Jag lyssnade nyligen på The Usual Suspects och deras avsnitt om Nobelpriset. Det är, som så ofta, intelligent, påläst och i många delar insiktsfullt.

Men det finns en elefant i rummet som jag inte längre kan bortse från.

Hur kan personer som under decennier byggt sina karriärer på att försvara frihet, öppenhet och begränsad statsmakt ha varit i princip tysta när dessa principer sattes ur spel under covidåren?

Prövostenen som de inte klarade

Covidåren var inte bara en kris. De var ett stresstest för politiska idéer.

För en klassisk liberal borde detta ha varit ögonblicket då man kliver fram och säger:

Här går gränsen.

Istället fick vi:

• stängda gränser
• inskränkt rörelsefrihet
• näringsförbud
• social isolering upphöjd till norm
• och en moraliserande kultur där avvikelse misstänkliggjordes

Och detta skedde inte i någon perifer diktatur. Det skedde mitt i Europa. Mitt i Norden. Mitt i Öresundsregionen.

För oss som lever här var det konkret. Öresund – en av Europas mest integrerade regioner – skars av. Familjer, arbetspendling och vardagsliv slogs sönder över en natt.

Detta var inte abstrakta policybeslut. Det var direkta ingrepp i människors liv.

Tystnaden

Det mest slående var inte bara besluten i sig.

Det var tystnaden.

Mattias Svensson, som tidigare varit en skarp röst för individuell frihet, valde under denna period att beskriva sitt liv i isolering, titta på Rederiet och fotboll – samtidigt som matcher spelades inför tomma läktare i ett samhälle som i praktiken stängts ned.

När frågor ställdes om hur detta gick ihop med liberalism, uteblev svaren.

Johan Norberg, som byggt sitt namn på att försvara globalisering och öppenhet, var märkbart frånvarande i den kanske viktigaste frihetsfrågan i modern tid.

Det handlar inte om att varje enskilt beslut måste kritiseras i realtid. Men när grundläggande fri- och rättigheter sätts ur spel, då räcker det inte att vara lågmäld.

Då krävs motstånd.

Efterklokhet utan konsekvenser

I efterhand har analyserna delvis funnits där. Ja, kostnaderna var stora. Ja, besluten var ibland bristfälliga.

Men det avgörande saknas fortfarande:

• Vem bar ansvaret?
• Vilka rättigheter kränktes?
• Varför får det inga konsekvenser?
• Hur förhindrar vi att det sker igen?

Att säga att “vissa restriktioner ändå måste kunna diskuteras” efter det som skedde är inte en uppgörelse. Det är en reträtt.

Den märkliga kontrasten

Kort därefter kommer Rysslands invasion av Ukraina.

Plötsligt finns det moralisk klarhet. Känslor. Starka ord. Tårar.

Och återigen: det är fullt rimligt. Invasionen är en tragedi.

Men kontrasten är avslöjande.

När den egna staten inskränker frihet, stänger gränser och bryter mot grundläggande principer – då är det tyst.

När en extern fiende gör det – då är det plötsligt självklart vad som är rätt och fel.

Samtidigt börjar man argumentera för handelsrestriktioner – från personer som tidigare gjort sig kända som kompromisslösa försvarare av frihandel.

Decentralism – men bara i teorin?

Detta blir ännu märkligare när man ser vad samma personer sagt i andra sammanhang.

Johan Norberg har kritiserat gränskontroller i Öresund och antytt att Skåne bara är en del av Sverige “tills vidare”.

Fredrik Segerfeldt har talat om Norden som en naturlig enhet.

Norberg har lyft fram historiska, polycentriska maktstrukturer som alternativ till centraliserade nationalstater.

Allt detta pekar i samma riktning:

Skepsis mot centralmakt. Sympati för decentralism.

Men när det verkligen gäller – när centralmakten agerar – då dras inga slutsatser.

Den logiska slutsatsen man inte vågar ta

Om man menar allvar med decentralism finns det en oundviklig slutsats:

Makt måste kunna lämnas.

Inte bara i teorin. Inte bara mellan stater. Utan på alla nivåer.

Om en stat kan brytas upp – varför inte en region?

Om en region – varför inte en stad?

Om en stad – varför inte individen?

Rätten att säga nej. Rätten att lämna. Rätten att inte bli styrd av beslut man inte kan påverka.

Utan denna möjlighet blir alla andra friheter sköra.

Covidåren visade just detta.

Kalmarunionen och det bortglömda perspektivet

Vilhelm Moberg beskrev Kalmarunionen som “landskapsseparatismens blomstringstid”.

Det var inte en centraliserad enhetsstat. Det var en lös struktur där lokala enheter hade stort självbestämmande.

Det är ironiskt hur detta historiska exempel ligger närmare klassisk liberalism än dagens centraliserade nationalstater – men nästan aldrig diskuteras i dessa termer.

När liberalismen blir förvaltning

Detta handlar i grunden inte om individer.

Det handlar om något större.

Vad är liberalism värd om den bara gäller när det är bekvämt?

Vad är principer värda om de inte försvaras när de prövas?

När friheten faktiskt begränsas – och de som säger sig försvara den väljer att vara tysta – då är det inte längre en ideologi.

Då är det förvaltning.

Avslutning

Det är inte för sent att ta diskussionen.

Men då krävs mer än efterkloka analyser.

Det krävs:

• självkritik
• ansvar
• och modet att dra slutsatser hela vägen

För utan rätten att lämna, secession, – finns ingen verklig frihet.

När Helsingborgs Museum suddar ut Helsingborgs danska historia

 

Jag besökte Helsingborgs Museums utställning Om Helsingborg – från nu till då på Dunkers Kulturhus. Det som borde ha varit en respektfull och historiskt korrekt presentation av stadens förflutna visade sig istället vara ännu ett exempel på hur svenska institutioner fortsätter att försvenska Östdanmarks historia – även när källmaterialet är glasklart danskt.

Det mest flagranta exemplet är skelettet av den unge borgmästaren från 1400-talet. I källorna heter han Peder Karlsen eller Peder Karlsøn. Det är ett danskt namn, från en dansk stad, under dansk lag, i ett danskt rike.

I utställningstexten kallas han ändå “Peter Karlsson” – som om han vore en svensk 1800-talsbonde.

Samma sak händer med Inger Mogensdatter, som i utställningen förvandlas till “Ingeborg Mogensdotter”. Det är inte bara fel. Det är en omskrivning av identitet. En historisk person får sitt namn bytt för att passa den svenska statens självbild.

Detta är inte pedagogik – det är förvanskning

Museer brukar försvara sådana här ingrepp med ord som “pedagogik” eller “standardisering”. Men historien är inte till för att standardiseras. Den är till för att förstås. Och Helsingborg var danskt i över 700 år – betydligt längre än det varit svenskt. Att då presentera medeltida helsingborgare med moderna svenska namn är inte bara slarvigt. Det är respektlöst.

Det är som att ta en gravsten, sudda ut namnet och skriva dit ett nytt.

Varför är detta viktigt?

För att namn är identitet.

För att historien inte tillhör dagens svenska "national"-stat.

För att människor som levde och dog i Helsingborg förtjänar att presenteras som de faktiskt hette – inte som museet tycker att de borde ha hetat.

Och framför allt: för att Skånelands historia inte är en svensk historia som råkade börja 1658. Det är en östdansk historia som brutalt avbröts 1658.

Det minsta man kan kräva

• Använd de autentiska namnen.

• Förklara danskt namnskick om det behövs.

• Respektera individernas identitet.

Det är inte svårt. Det är bara ovant för institutioner som i generationer vant sig vid att allt inom dagens politiska gränser ska presenteras som “svenskt”.

Citygross och det skåneländska medeltidsmörkret

 

Det finns ögonblick då man som skåning – eller mer korrekt: som östdansk invånare i den östra delen av Öresundsregionen – tvingas ställa sig frågan: Hur kan en butikskedja verka i Skåneland utan att förstå var de befinner sig?

Citygross i Højenæs/Höganäs är ett skolboksexempel.

Här står vi i Östdanmark, i ett område där asier, remoulade, vintergurkor, majrovor och andra skånsk–själländska inläggningar är lika självklara som rågbröd och fläskstek. Ändå lyckas Citygross presentera ett sortiment som lika gärna kunde vara hämtat från en förort till Västerås. Det är som om de aktivt försöker bevisa att Skåne bara är “Sveriges söder” – en rikssvensk periferi utan egen kultur, historia eller smak.

Det är inte bara okunnigt. Det är storsvensk stockholmsdominalism i butikshyllor.

Helsingborg fattar – Höganäs gör det inte

I Helsingborg hittar man fortfarande resterna av den östdanska matkulturen:

• ICA Hamilton har asier.

• Willys på Hästhagsvägen hade dem innan de stängde.

• Aldo Supermarket har alltid majrovor.

• Flera små ICA-butiker tar in danska produkter eftersom de förstår sin stad och sin region.

Men i Höganäs?

Ingenting.

Inte en burk.

Inte en skiva.

Inte ett spår av den matkultur som definierat området i århundraden.

Det är ett sortimentsmässigt medeltidsmörker.

Hur kan en kedja ignorera regionen den verkar i?

Svaret är enkelt:

Citygross styrs från ett huvudkontor som tror att hela landet är en förlängning av Mälardalen.

De arbetar efter en rikssvensk norm där:

• Östdanmark inte existerar

• Skåneland reduceras till “Skåne län”

• regional matkultur betraktas som “avvikelser”

• danska produkter ses som “import” istället för inhemsk tradition

Det är en sorts kulturell blindhet som bara kan uppstå när man aldrig satt sin fot i regionen man försöker sälja mat till.

Därför är en bojkottsmarkering rimlig

När en kedja vägrar erkänna den kultur den verkar i, då är det inte bara en konsumentfråga.

Det är en fråga om regional värdighet.

En bojkottskampanj handlar inte om att “vara arg på en butik”.

Det handlar om att säga:

“Vi accepterar inte att vår matkultur, vår historia och vår identitet raderas av centralstyrda kedjor som inte ens vet var de befinner sig.”

Det handlar om att försvara Östdanmark mot en sorts tyst standardisering som gör allt likadant, smaklöst och rikssvenskt.

Vad borde Citygross göra?

Det är inte svårt:

• Ta in asier.

• Ta in danska gurkor.

• Ta in skånsk–själländska inläggningar.

• Erkänn att ni verkar i Öresundsregionen, inte i Uppland.

Det är inte mer komplicerat än så.

Tills dess…

…är det fullt rimligt att välja butiker som faktiskt respekterar regionen.

ICA Hamilton gör det.

Aldo gör det.

Flera småbutiker gör det.

Citygross gör det inte.

Och i en region med så stark identitet som vår är det inte bara ett misstag.

Det är ett val.

De första svenskarna… och de sista nyanserna

Det finns något nästan rörande med hur svensk public service hanterar historia. Som en hund som hittat en pinne och vägrar släppa den. Pinnen heter “Sverige har alltid funnits”, och oavsett om vi talar om stenålder, bronsålder eller månlandningar så ska den med.

In på scenen kliver Jonathan Lindström, arkeologen som får kommentera allt från heruler till Apollo 11. Han är som en schweizisk armékniv för SVT och SR: alltid till hands, alltid redo, alltid användbar – oavsett om verktyget egentligen passar.

När han gör en dokumentär om stenåldern och forntiden heter den De första svenskarna. Det är ungefär som att göra en dokumentär om dinosaurier och kalla den De första stockholmarnas kamp mot klimatet.

När han talar om herulerna kommer de plötsligt från “svenska västkusten”. Att Bohuslän var norskt land? Att forskare placerar herulerna i Lister? Att Listerlandet har de äldsta danska runstenarna? Nej nej, det stör berättelsen. Och berättelsen är helig.

När han får kommentera månfärderna i Vetenskapsradion Historia – ett ämne som ligger ungefär lika nära arkeologi som jazz ligger nära stenografi – passar han på att attackera klimatskeptiker. Programledaren ler som om han just hört en lustig anekdot om en gammal farbror som tappat sin hatt.

Det är då man inser: Lindström är inte bara expert. Han är hovintellektuell. Han är den trygga rösten som aldrig utmanar statens självbild, aldrig problematiserar svenskhetens gränser och aldrig påminner om att Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän faktiskt inte alltid varit delar av det svenska projektet.

Och därför får han fortsätta. För i svensk offentlighet är det viktigare att historien är bekväm än att den är sann.

Från röra till madalåda: Hur en järnridå i Sundet formade två språk i samma stadsområde

 

Det är bara några få kilometer mellan Skånes huvudstad Köpenhamn och Skåne. I praktiken är Malmö, Lund, Helsingborg och Köpenhamn delar av samma lokala stadsområde – Storkøbenhavn. Tåget mellan Malmö och Köpenhamn tar tjugo minuter. Helsingborg och Helsingør binds samman av en av världens mest trafikerade färjelinjer.

Ändå talar människor på varsin sida av Sundet som om de levde i två helt olika världar.

I Stockholm säger man köttfärsröra, tonfiskröra, aubergineröra och matsäck.
I Skåne och Danmark säger man bolognese, tunsalat, melitzanosalata och madalåda.

Hur kan två platser som ligger närmare varandra än många stadsdelar i Köpenhamn ha så olika språkliga och kulturella uttryck?

Svaret är lika enkelt som det är chockerande:
en veritabel järnridå i Sundet – längre än Stalins – formade språket, kulturen och identiteten i över 200 år.

---

Svenskans ”röra” – ett arv från torpkulturen

Det svenska ordet röra är avslöjande. Det används om allt som är:

• ospecificerat
• ihopblandat
• utan tydlig tradition
• utan gastronomisk identitet


Köttfärsröra istället för bolognese.
Aubergineröra istället för dip, spread eller melitzanosalata.
Tonfiskröra istället för tunsalat.

Det är ett språk som inte gör skillnad på teknik, textur eller tradition. Ett språk där mat reduceras till något man rör ihop – inte något man skapar.

Det är torpkulturens språk: funktion före form, överlevnad före gastronomi.

---

Matsäck vs madalåda – två världar i ett ord

Tekn dr Peter Broberg i Skåneländska Gastronomiska Akademien har påpekat hur avslöjande ordet matsäck är. Det betyder bokstavligen:

”en säck där man kastar ned mat.”

Det är ett ord som saknar omsorg, struktur och kultur.

På skåneländskt folkmål – den östdanska dialekt som talats här i över tusen år – heter det madalåda. En låda där man lägger maten omsorgsfullt. Ett ord som bär på en helt annan syn på matens värde.

Att rigsdanskan i Köpenhamn säger madkasse beror på senare lågtyskt inflytande.
Att skånskan säger madalåda beror på att språket här bevarade äldre danska former.

Och det leder oss till den verkliga förklaringen.

---

Den svenska järnridån i Sundet – längre än Stalins

Fil dr Ingemar Ingers beskriver det med kirurgisk precision i Skåne och Danmark:

”Det barbariska förbudet emot all slags förbindelse mellan Skåne och Danmark infördes på 1680-talet…”

Det handlade inte om tullar eller hinder. Det var ett totalstopp:

• förbud mot resor
• förbud mot handel
• förbud mot brev
• förbud mot danska böcker
• förbud mot släktkontakter
• förbud mot kulturellt utbyte


Detta varade i nästan 200 år, från 1680-talet till 1844.
Det är längre än Stalins järnridå.

Och det slog mot just de grupper som normalt bär kultur över gränser: präster, adelsfamiljer, borgare, studenter och handelsmän.

När dessa tystas, dör språkflödet.
När språkflödet dör, utvecklas språken åt olika håll.

---

Resultatet: två danskor som utvecklades isär

Østdanskan i Skåne

• bevarade äldre danska ord
• bevarade äldre uttal
• bevarade äldre matord
• bevarade äldre diftonger
• bevarade äldre grammatik


Rigsdanskan i Köpenhamn

• tog in lågtyska lån
• förenklade uttal
• moderniserades snabbare
• standardiserades i städerna


Det är därför skånskan fortfarande låter ”gammaldansk” för danskar.
Det är därför skånskan har ord som danskar känner igen från 1600-talet.
Det är därför madalåda känns naturligt i Skåne men arkaiskt i Danmark.

Skåne är, paradoxalt nog, mer genuint danskt än Danmark i vissa avseenden.

---

Och allt detta trots att avståndet är löjligt kort

Malmö–Köpenhamn: 20 minuter.
Helsingborg–Helsingør: 20 minuter.
Landskrona–Köpenhamn: kortare än många pendlingar inom Storkøbenhavn.

Men i 200 år var Sundet en ocean.

Det är därför svenskans torpkultur lever kvar i ord som röra och matsäck.
Det är därför skånskan fortfarande bär på en äldre dansk matkultur.
Det är därför språket i Öresundsregionen fortfarande bär spår av en isolering som upphörde för snart tvåhundra år sedan.

Ingers sammanfattar det bäst:

”Fastän vi nu i flera generationer haft fri fart, gör sig följderna av denna långvariga isolering fortfarande gällande.”

---

Slutsats: Språket minns det historien försöker glömma

Det är lätt att tro att språk formas av geografi.
Men i Öresundsregionen är det historien som har format språket – inte avståndet.

Svenskans röra och skånskans madalåda är inte bara ord.
De är spår av två kulturer som tvingades isär av en politisk järnridå.
Och de visar att även när Sundet är smalt, kan historien vara bred.

När staten skriver historien: varför svensk historiekultur fortfarande är statsnationalistisk

 

Det finns en fråga som återkommer i svensk offentlighet, ofta utan att någon ens märker hur märklig den är: Varför blev inte Baltikum svenskt? Eller: Varför blev inte Skåne mer svenskt tidigare? Eller: Varför finns det regionala identiteter över huvud taget?

Frågorna avslöjar mer om den svenska statens självbild än om historien. De utgår från att centralmakten är historiens huvudperson, att dess gränser är naturliga och att allt som avviker från den berättelsen är suspekt. Det är här Murray Rothbards begrepp Court Intellectuals blir ett närmast kirurgiskt verktyg för att förstå svensk historiekultur.

Court Intellectuals – den svenska varianten

Rothbard beskriver hur staten alltid behöver intellektuella som legitimerar dess existens, dess makt och dess gränser. I Sverige har detta tagit en särskilt homogen form:

• universitet och media har historiskt varit statligt styrda eller statligt finansierade
• historieforskningen institutionaliserades som ett nationellt projekt
• regionala perspektiv sorterades bort som ”ovetenskapliga”
• centralmakten blev den självklara berättaren


Resultatet är en historiekultur där staten inte bara är en aktör – den är den enda aktören som räknas.

Statsnationalism, inte folklig nationalism

Sverige har aldrig haft en folklig nationalism av kontinentalt snitt. Istället har vi haft en statsnationalism, där staten definierar:

• vad som är svenskt
• vad som är legitimt
• vad som är ”förenande”
• vad som är ”splittrande”


Det är därför svensk identitet alltid framställs som inkluderande och modern, medan regional identitet misstänkliggörs som bakåtsträvande eller exkluderande.

Skåneland/Østdanmark – den förbjudna identiteten

Inget område avslöjar detta tydligare än Skåneland. Här finns:

• en erövrad region
• en befolkning som utsattes för hård försvenskningspolitik
• en kultur som levde kvar i århundraden
• en identitet som aldrig dog


Det gör Skåneland till ett problem för den statliga berättelsen. Därför måste den:

• förminskas
• patologiseras
• misstänkliggöras


Det är därför man i svensk offentlighet kan höra påståenden som att skånsk identitet är ”främlingsfientlig” eller ”utestängande”, samtidigt som svensk identitet alltid beskrivs som inkluderande och positiv. Det är inte logik – det är statsnationalistisk reflex.

Stormaktsmyten och tystnaden om Frankrike

Ett annat exempel är den svenska stormaktstiden. I den officiella berättelsen framstår Sverige som en militär och politisk kraft i egen rätt. Men den ekonomiska verkligheten var att stormakten byggde på:

• franska subsidier
• legoknektsliknande krigföring
• rovdrift på den egna befolkningen
• utskrivningar och tvång


Detta nämns sällan i statsradion eller i populärhistoriska sammanhang, eftersom det punkterar myten om den svenska statens historiska styrka och legitimitet.

Uno Röndahl – därför är han farlig

Uno Röndahl är ett skolexempel på vad som händer när någon skriver historia utan att följa den statliga berättelsen. Han:

• visar hur brutal försvenskningspolitiken var
• visar att Skåneland inte ”frivilligt” blev svenskt
• visar att regional identitet är legitim
• visar att stormaktsmyten är en konstruktion


Det är därför han marginaliseras. Inte för att han har fel – utan för att han stör narrativet.

Slutsats: svensk historiekultur är fortfarande ett statligt projekt

När man väl ser mönstret är det omöjligt att inte lägga märke till det:

• staten definierar vad som är ”svenskt”
• hovintellektuella legitimerar det
• regionala identiteter misstänkliggörs
• historien berättas så att centralmakten alltid framstår som naturlig och god


Det är inte konspiration. Det är statsnationalism i sin renaste form.

Och det är först när man vågar se det som man kan börja förstå varför vissa frågor aldrig ställs – och varför vissa svar aldrig ges.