Det finns något nästan rörande med hur svensk public service hanterar historia. Som en hund som hittat en pinne och vägrar släppa den. Pinnen heter “Sverige har alltid funnits”, och oavsett om vi talar om stenålder, bronsålder eller månlandningar så ska den med.
In på scenen kliver Jonathan Lindström, arkeologen som får kommentera allt från heruler till Apollo 11. Han är som en schweizisk armékniv för SVT och SR: alltid till hands, alltid redo, alltid användbar – oavsett om verktyget egentligen passar.
När han gör en dokumentär om stenåldern och forntiden heter den De första svenskarna. Det är ungefär som att göra en dokumentär om dinosaurier och kalla den De första stockholmarnas kamp mot klimatet.
När han talar om herulerna kommer de plötsligt från “svenska västkusten”. Att Bohuslän var norskt land? Att forskare placerar herulerna i Lister? Att Listerlandet har de äldsta danska runstenarna? Nej nej, det stör berättelsen. Och berättelsen är helig.
När han får kommentera månfärderna i Vetenskapsradion Historia – ett ämne som ligger ungefär lika nära arkeologi som jazz ligger nära stenografi – passar han på att attackera klimatskeptiker. Programledaren ler som om han just hört en lustig anekdot om en gammal farbror som tappat sin hatt.
Det är då man inser: Lindström är inte bara expert. Han är hovintellektuell. Han är den trygga rösten som aldrig utmanar statens självbild, aldrig problematiserar svenskhetens gränser och aldrig påminner om att Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän faktiskt inte alltid varit delar av det svenska projektet.
Och därför får han fortsätta. För i svensk offentlighet är det viktigare att historien är bekväm än att den är sann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar