Det finns få exempel som så tydligt visar hur djupt den svenska centralförvaltningens kulturutjämning har trängt in i vardagen som just firandet av ”Valborg”.
För det första heter det inte Valborg här uppe i Skåne. Det har det aldrig gjort. Det är ett helgonnamn från tysk tradition som slog rot i Mälardalen och sedan spreds via skola, stat och rikssvenska institutioner.
Det vi har här är siste april – och det är något helt annat.
Eldarna är inte våra
De stora eldarna, körsången, ”Vintern rasat” och hela paketet är en mälardalsk konstruktion som senare gjorts rikssvensk. Det är en tradition som vuxit fram i Svealand och sedan exporterats till konglomeratets övriga regioner som om den vore allmän och självklar.
Men här uppe i Skåne har eldar aldrig varit kärnan i vår vårfest.
Det är en import, inte ett arv.
Den verkliga skåneländska traditionen: sjunga maj i byn
Det som faktiskt är vårt – och som går tillbaka till den östdanska kulturkretsen – är majvisorna och att sjunga maj i byn.
Ungdomar gick från gård till gård, sjöng in våren, och blev bjudna på mat, öl och brännvin.
Det är en tradition som har direkta paralleller i Sjælland, Lolland, Falster och Bornholm.
Det är alltså en skåneländsk-østdansk vårkultur, inte en svealändsk.
Varför försvann den?
Svaret är enkelt och obekvämt:
• centralförvaltningens skoltraditioner
• rikssvenska läromedel
• kulturpolitisk likriktning
• en stat som alltid velat göra konglomeratet homogent
• en självbild där Stockholm är norm och allt annat periferi
Resultatet är att många skåneländare idag firar en tradition som inte är deras, samtidigt som deras egen tradition bleknat.
Språket avslöjar perspektivet
Precis som när vi säger här uppe i Skåne med Europa som riktare, istället för att reproducera Mälardalens ”här nere”, måste vi också våga säga:
Siste april är vår tradition. Valborg är någon annans.
Och det är inget fel i att återta sin egen kultur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar