I fem hundra år pressade Danmark pengar ur alla världens sjöfarande som passerade Öresund. Tullen, införd av Erik av Pommern 1429, blev snart den danska kungamaktens största inkomstkälla – och samtidigt en källa till oändlig irritation, diplomatiska kriser, handelsblockader och krig. Men istället för att skildras som det den var – nämligen ett systematiskt och statslegitimerat sjöröveri – omtalas Öresundstullen ofta i svenska och danska historieböcker i neutrala eller till och med förskönande termer: "en viktig inkomst", "en effektiv kontroll", "ett uttryck för statens mognad".
Det är historieskrivningens motsvarighet till att kalla plundring för "resursallokering".
Augustinus, kyrkofadern, skrev redan på 400-talet i verket De Civitate Dei att skillnaden mellan en rövarhövding och en kejsare i praktiken bara är arméns storlek och titlarnas finkänslighet. Han låter en pirat tala till Alexander den store med isande klarhet:
"Därför att jag plundrar med ett litet skepp kallar ni mig rövare, men du som gör det med en hel flotta kallas kejsare."
Vad annat var Öresundstullen än ett institutionaliserat röveri, dolt bakom bannern av kungamakt och statsapparat?
Historikern Palle Lauring summerar det nordiska ödesdramat i boken Danmark i Skåne:
"Øresund, dejlige Øresund, strømmen fuld af sild, skibe, penge og blod. I fem hundrede år persede vi penge ud af alverdens skippere her. I bytte gav vi Skåne, Halland, Bleking, Gotland og Øsel. Plus hvad vi gavmildt udleverede af norsk land. Hvor meget man så vil beregne de fem hundrede års toldindtægter til, var det en dårlig handel."
Här finns ingen nostalgi, ingen glättad statsromantik. Bara en ärlig redogörelse: den danska kungamakten försörjde sig på våld och tvång, och förlorade till slut sina östdanska provinser som priset för sin egen arrogans. Skånelandene, det egentliga Danmark, kastades i händerna på den svenska centralmakten – inte som en triumf för svensk militär duglighet, utan som en geopolitisk korrigering där stormakterna såg det fördelaktigt att Öresund förvandlades till ett internationellt farvatten.
Det är i denna kontext vi också måste förstå varför dagens historieskrivning – inklusive podcastar av hovhistoriker stationerade i gamla danska kungastäder – ofta undviker de obehagliga frågorna. Det är känsligt att peta i maktens legitimitet. Det är mer bekvämt att tala om Erik av Pommern som en "svag regent" och hans hustru Filippa som "en skicklig förvaltare", än att fråga sig varför Erik i praktiken agerade som en statlig piratkapten.
Det är också mer bekvämt att tala om Sveriges övertagande av Skånelandene som ett "territoriellt skifte", snarare än att erkänna det som ett långsiktigt strategiskt svar på det danska sjöröveriets konsekvenser.
När historiepodcastar idag talar om detta utan att nämna maktens strukturer, utan att referera till Augustinus, utan att tala om våldet, blodet, motståndet, exilen och tvångsförsvenskningen, då förvandlas historia till dekoration.
Men vi som lever i det gamla Østdanmark – i Lund, i Helsingborg, i Ystad och Landskrona – vi bär på minnet. Vi minns att Öresund inte bara var ett vatten, utan en plats där imperier möttes, där människor beskattades med hot om våld, där språk, lagar och frihet krossades och byttes ut. Vi minns att historien inte är neutral. Och vi vägrar glömma att maktens språk – än i dag – måste granskas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar