Liberalism när det gäller – och när det gäller på riktigt

 

Jag lyssnade nyligen på The Usual Suspects och deras avsnitt om Nobelpriset. Det är, som så ofta, intelligent, påläst och i många delar insiktsfullt.

Men det finns en elefant i rummet som jag inte längre kan bortse från.

Hur kan personer som under decennier byggt sina karriärer på att försvara frihet, öppenhet och begränsad statsmakt ha varit i princip tysta när dessa principer sattes ur spel under covidåren?

Prövostenen som de inte klarade

Covidåren var inte bara en kris. De var ett stresstest för politiska idéer.

För en klassisk liberal borde detta ha varit ögonblicket då man kliver fram och säger:

Här går gränsen.

Istället fick vi:

• stängda gränser
• inskränkt rörelsefrihet
• näringsförbud
• social isolering upphöjd till norm
• och en moraliserande kultur där avvikelse misstänkliggjordes

Och detta skedde inte i någon perifer diktatur. Det skedde mitt i Europa. Mitt i Norden. Mitt i Öresundsregionen.

För oss som lever här var det konkret. Öresund – en av Europas mest integrerade regioner – skars av. Familjer, arbetspendling och vardagsliv slogs sönder över en natt.

Detta var inte abstrakta policybeslut. Det var direkta ingrepp i människors liv.

Tystnaden

Det mest slående var inte bara besluten i sig.

Det var tystnaden.

Mattias Svensson, som tidigare varit en skarp röst för individuell frihet, valde under denna period att beskriva sitt liv i isolering, titta på Rederiet och fotboll – samtidigt som matcher spelades inför tomma läktare i ett samhälle som i praktiken stängts ned.

När frågor ställdes om hur detta gick ihop med liberalism, uteblev svaren.

Johan Norberg, som byggt sitt namn på att försvara globalisering och öppenhet, var märkbart frånvarande i den kanske viktigaste frihetsfrågan i modern tid.

Det handlar inte om att varje enskilt beslut måste kritiseras i realtid. Men när grundläggande fri- och rättigheter sätts ur spel, då räcker det inte att vara lågmäld.

Då krävs motstånd.

Efterklokhet utan konsekvenser

I efterhand har analyserna delvis funnits där. Ja, kostnaderna var stora. Ja, besluten var ibland bristfälliga.

Men det avgörande saknas fortfarande:

• Vem bar ansvaret?
• Vilka rättigheter kränktes?
• Varför får det inga konsekvenser?
• Hur förhindrar vi att det sker igen?

Att säga att “vissa restriktioner ändå måste kunna diskuteras” efter det som skedde är inte en uppgörelse. Det är en reträtt.

Den märkliga kontrasten

Kort därefter kommer Rysslands invasion av Ukraina.

Plötsligt finns det moralisk klarhet. Känslor. Starka ord. Tårar.

Och återigen: det är fullt rimligt. Invasionen är en tragedi.

Men kontrasten är avslöjande.

När den egna staten inskränker frihet, stänger gränser och bryter mot grundläggande principer – då är det tyst.

När en extern fiende gör det – då är det plötsligt självklart vad som är rätt och fel.

Samtidigt börjar man argumentera för handelsrestriktioner – från personer som tidigare gjort sig kända som kompromisslösa försvarare av frihandel.

Decentralism – men bara i teorin?

Detta blir ännu märkligare när man ser vad samma personer sagt i andra sammanhang.

Johan Norberg har kritiserat gränskontroller i Öresund och antytt att Skåne bara är en del av Sverige “tills vidare”.

Fredrik Segerfeldt har talat om Norden som en naturlig enhet.

Norberg har lyft fram historiska, polycentriska maktstrukturer som alternativ till centraliserade nationalstater.

Allt detta pekar i samma riktning:

Skepsis mot centralmakt. Sympati för decentralism.

Men när det verkligen gäller – när centralmakten agerar – då dras inga slutsatser.

Den logiska slutsatsen man inte vågar ta

Om man menar allvar med decentralism finns det en oundviklig slutsats:

Makt måste kunna lämnas.

Inte bara i teorin. Inte bara mellan stater. Utan på alla nivåer.

Om en stat kan brytas upp – varför inte en region?

Om en region – varför inte en stad?

Om en stad – varför inte individen?

Rätten att säga nej. Rätten att lämna. Rätten att inte bli styrd av beslut man inte kan påverka.

Utan denna möjlighet blir alla andra friheter sköra.

Covidåren visade just detta.

Kalmarunionen och det bortglömda perspektivet

Vilhelm Moberg beskrev Kalmarunionen som “landskapsseparatismens blomstringstid”.

Det var inte en centraliserad enhetsstat. Det var en lös struktur där lokala enheter hade stort självbestämmande.

Det är ironiskt hur detta historiska exempel ligger närmare klassisk liberalism än dagens centraliserade nationalstater – men nästan aldrig diskuteras i dessa termer.

När liberalismen blir förvaltning

Detta handlar i grunden inte om individer.

Det handlar om något större.

Vad är liberalism värd om den bara gäller när det är bekvämt?

Vad är principer värda om de inte försvaras när de prövas?

När friheten faktiskt begränsas – och de som säger sig försvara den väljer att vara tysta – då är det inte längre en ideologi.

Då är det förvaltning.

Avslutning

Det är inte för sent att ta diskussionen.

Men då krävs mer än efterkloka analyser.

Det krävs:

• självkritik
• ansvar
• och modet att dra slutsatser hela vägen

För utan rätten att lämna, secession, – finns ingen verklig frihet.