När staten skriver historien: varför svensk historiekultur fortfarande är statsnationalistisk

 

Det finns en fråga som återkommer i svensk offentlighet, ofta utan att någon ens märker hur märklig den är: Varför blev inte Baltikum svenskt? Eller: Varför blev inte Skåne mer svenskt tidigare? Eller: Varför finns det regionala identiteter över huvud taget?

Frågorna avslöjar mer om den svenska statens självbild än om historien. De utgår från att centralmakten är historiens huvudperson, att dess gränser är naturliga och att allt som avviker från den berättelsen är suspekt. Det är här Murray Rothbards begrepp Court Intellectuals blir ett närmast kirurgiskt verktyg för att förstå svensk historiekultur.

Court Intellectuals – den svenska varianten

Rothbard beskriver hur staten alltid behöver intellektuella som legitimerar dess existens, dess makt och dess gränser. I Sverige har detta tagit en särskilt homogen form:

• universitet och media har historiskt varit statligt styrda eller statligt finansierade
• historieforskningen institutionaliserades som ett nationellt projekt
• regionala perspektiv sorterades bort som ”ovetenskapliga”
• centralmakten blev den självklara berättaren


Resultatet är en historiekultur där staten inte bara är en aktör – den är den enda aktören som räknas.

Statsnationalism, inte folklig nationalism

Sverige har aldrig haft en folklig nationalism av kontinentalt snitt. Istället har vi haft en statsnationalism, där staten definierar:

• vad som är svenskt
• vad som är legitimt
• vad som är ”förenande”
• vad som är ”splittrande”


Det är därför svensk identitet alltid framställs som inkluderande och modern, medan regional identitet misstänkliggörs som bakåtsträvande eller exkluderande.

Skåneland/Østdanmark – den förbjudna identiteten

Inget område avslöjar detta tydligare än Skåneland. Här finns:

• en erövrad region
• en befolkning som utsattes för hård försvenskningspolitik
• en kultur som levde kvar i århundraden
• en identitet som aldrig dog


Det gör Skåneland till ett problem för den statliga berättelsen. Därför måste den:

• förminskas
• patologiseras
• misstänkliggöras


Det är därför man i svensk offentlighet kan höra påståenden som att skånsk identitet är ”främlingsfientlig” eller ”utestängande”, samtidigt som svensk identitet alltid beskrivs som inkluderande och positiv. Det är inte logik – det är statsnationalistisk reflex.

Stormaktsmyten och tystnaden om Frankrike

Ett annat exempel är den svenska stormaktstiden. I den officiella berättelsen framstår Sverige som en militär och politisk kraft i egen rätt. Men den ekonomiska verkligheten var att stormakten byggde på:

• franska subsidier
• legoknektsliknande krigföring
• rovdrift på den egna befolkningen
• utskrivningar och tvång


Detta nämns sällan i statsradion eller i populärhistoriska sammanhang, eftersom det punkterar myten om den svenska statens historiska styrka och legitimitet.

Uno Röndahl – därför är han farlig

Uno Röndahl är ett skolexempel på vad som händer när någon skriver historia utan att följa den statliga berättelsen. Han:

• visar hur brutal försvenskningspolitiken var
• visar att Skåneland inte ”frivilligt” blev svenskt
• visar att regional identitet är legitim
• visar att stormaktsmyten är en konstruktion


Det är därför han marginaliseras. Inte för att han har fel – utan för att han stör narrativet.

Slutsats: svensk historiekultur är fortfarande ett statligt projekt

När man väl ser mönstret är det omöjligt att inte lägga märke till det:

• staten definierar vad som är ”svenskt”
• hovintellektuella legitimerar det
• regionala identiteter misstänkliggörs
• historien berättas så att centralmakten alltid framstår som naturlig och god


Det är inte konspiration. Det är statsnationalism i sin renaste form.

Och det är först när man vågar se det som man kan börja förstå varför vissa frågor aldrig ställs – och varför vissa svar aldrig ges.