Den tillfälliga gränsen – en återkolonisering av Skåne

 

När gränsen blev verklig

När jag under senhösten 2015 läste på text-tv att regeringen i Stockholm ville ha riksdagens tillstånd att stänga ned Øresundsbron – Skånes viktigaste trafikled till vår huvudstad København – trodde jag att jag drömde. Men det var sant.

Gränsen Karl X Gustav en gång tvingade fram mellan två stadsdelar i Storkøbenhavn blev plötsligt verklig igen. Alla som passerade den osynliga linjen i Sundet skulle visa ID för beväpnade byråkrater. Tågen slutade gå från Hovedbanegården i København och en stängd, steril perrong byggdes på Kastrup för att kontrollera pendlare. Restiden fördubblades. Man skar bokstavligen ett stadsområde mitt itu.

Sverige hade krossat Øresundsregionen, brutit mot Schengenavtalet och torpederat den Nordiska passunionen. Karl XI:s järnridå hade återuppstått.

Fil dr Ingemar Ingers påminde oss redan i boken Skåne och Danmark om att Berlinmuren inte var unik:

”Det barbariska förbudet mot all slags förbindelse mellan Skåne och Danmark infördes på 1680-talet... och förbindelsen mellan släkt och vänner på bägge sidor om Sundet blev därigenom förhindrad.”

2015 reducerades Skåne – återigen – från en vital del av en europeisk metropolregion till en svensk utkantsprovins. En modern form av kolonialmaktpolitik.

”Om du inte har ID kommer du inte hem”

I Helsingborg sattes en skylt upp vid färjeläget:

”Om du inte har ID eller pass kommer du inte hem igen.”

Tusentals skåningar fastnade på Sjælland. Vissa fick sova på sina arbetsplatser, andra jagade ID-handlingar via svenska konsulat. Jag själv tappade mitt ID – på den helsingborgska sidan av järnridån som tur var – och kunde inte ta mig till jobbet förrän nytt dokument var ordnat.

Det som tidigare var en vardaglig resa till nabostadsdelen Helsingør för att handla, hälsa på vänner eller arbeta blev plötsligt en nervös procedur där man kunde bli stoppad, visiterad, hotad.

När jag en gång muttrade ”jävla Berlinmur” vid en ID-kontroll blev jag omedelbart omringad av uniformerade vakter. De beslagtog mitt körkort och vägrade lämna tillbaka det förrän jag sagt att jag ”accepterade gränskontrollerna”. Det var rena maffiametoder.

Kroppsvisitering och noll respekt

Sverige gick med i den Nordiska passunionen 1952. Sedan EU-inträdet har vi formellt omfattats av Schengenområdets fyra friheter: fri rörlighet för varor, tjänster, kapital – och människor.

Men redan innan 2015 fanns svenska tullare vid gränsen som trakasserade arbetspendlare. Jag har själv blivit utsatt för full kroppsvisitering – tvingad att klä av mig naken inför beväpnade statliga gangsters.

Den eviga "tillfälligheten"

Under den så kallade flyktingkrisen 2015 återinförde sju Schengenländer tillfälliga gränskontroller. Men bara Sverige har fortsatt att förlänga järnridån i Sundet – gång på gång – med allt märkligare svepskäl.

Sedan kom covid. I mars 2020 stängde Danmark gränsen från sitt håll. Ett virus med 0,02% dödlighet (i snitt 78–80 år och med bakomliggande sjukdomar) rättfärdigade plötsligt hermetisk avspärrning.

Under covidåren fick skåningar och själländare träffas på färjan, iförda ansiktsblöjor – den nya politiska uniformen och armbindlarna. När Danmark införde vaccinpass i 2021 tog jag själv vaccinet i panik. Det gav mig blodproppar och lungemboli.

Och fortfarande – efter att både viruset och masspsykosen ebbat ut – har Danmark behållit sina gränskontroller mot Skåne. Mitt hjärta brister.

Konsekvenserna – brutala och mätbara

Färre skåningar pendlar idag till Sjælland, trots att jobben där är fler, lönerna högre och arbetsmarknadsreglerna mindre fyrkantiga.

Före 2015 kunde Malmöbor nå cirka 450 000 danska jobb inom en timme med tåg. Idag är den siffran drygt 322 000 färre.

Handeln, turismen, integrationen och tillväxten har minskat. En blomstrande region har sargats. För vad?

Motstånd krävs – inte underkastelse

Det har gjorts några försök till politiska protester, som Öresundsrevolutionen – men de är beskedliga. Man vill gå till Stockholm med mössan i hand.

Det behövs något mycket starkare:

Nullifiering. Sekundär secession. Civil olydnad.

Skåne borde säga: Vi erkänner inte denna gränsdragning längre. Vi samarbetar direkt med København. Vi är Øresundsregionen. Vi är Storkøbenhavn. Vi vägrar vara svensk utmark.

Hade Skåne haft samma självrespekt 2015 som i regionalistvågen på 90-talet hade det aldrig gått att återkolonisera oss så lätt.

Öppna gränsen – återförena regionen

Före första världskriget fanns fri rörlighet inom hela Västeuropa. År 1920 beslutade Nationernas Förbund att detta stegvis skulle återinföras. Det hände aldrig.

Om vi inte ställer gränsbyråkraterna, politikerna och deras vakter till svars – och kräver deras avsättning – är vi körda.

Fredrick Douglass sade det bäst:

"Power concedes nothing without a demand. It never did and it never will."