Att kontrollera historien genom att flytta på den – från Skåne till Egypten

 

När den egyptiske arkeologen Zahi Hawass härommånaden gjorde sig till åtlöje i Joe Rogans podcast, där han i samma andetag kallade sig vetenskapsman och sedan förnekade det, väcktes en diskussion i podcasten Nerdrotic om hur han trots upprepade skandaler kunnat behålla sin maktposition. En möjlig förklaring som lyfts fram: att han i det fördolda försett mäktiga personer med kulturskatter.

Det kan låta konspiratoriskt – tills man sätter det i en bredare historisk kontext.

För i själva verket är kulturplundring en beprövad och mycket konkret maktstrategi, särskilt i imperier och centralstyrda statsbildningar. En av dem som visat detta med kirurgisk precision är Uno Röndahl, både historiker och kriminalinspektör, som kartlade hur svenska staten genom sekler systematiskt plundrat kulturskatter från Danmark, Skånelandene, Baltikum, Tyskland och Centraleuropa – och kallat det “krigsbyte”.

Men Röndahl nöjer sig inte med den officiella benämningen. Han visar hur mycket av detta i själva verket bör klassas som häleri, inte minst eftersom många av föremålen togs långt efter vapenvila, i fredstid, ofta med list eller tvång. Sedan försvann de vidare – till Stockholm, Uppsala, Skokloster, privata samlare eller till utlandet – utan spårbarhet eller juridisk transparens.

Det är alltså inte långsökt att tänka sig att även moderna aktörer – som Hawass – kunnat använda artefakter som valuta för lojalitet, diplomati eller tystnad. Den som har kontrollen över ett lands kulturarv har också kontroll över dess berättelse, och därmed dess politiska och sociala kapital.

Det är heller ingen hemlighet att Egyptens antikvitetssystem varit genomkorrumperat under decennier. Hawass har tidigare anklagats för nepotism, självhävdelse och exklusiva affärsförbindelser med t.ex. National Geographic – men gång på gång har han kommit undan. Kanske tack vare vad han vet – och vad han kontrollerar.

På samma sätt har svenska myndigheter under sekler vägrat återlämna plundrat kyrksilver, böcker och konstföremål till ursprungsländer eller -regioner. Historien skrivs genom att bokstavligen flytta på bevisen.

Uno Röndahls arbete, särskilt i Skåneland utan förskoning, visar att detta inte är någon dyster teori – utan väl dokumenterad praktik, där makt, historia och objekt är tätt sammanflätade.

Så nej, det är inte osannolikt att Zahi Hawass har behållit sin position genom informella och mycket konkreta byteshandlar. Historien är full av sådana exempel – och ibland ligger sanningen inte i vad som sägs, utan i vad som flyttats.