När Øresund stängdes – och mitt hjärta brast

 

Under covidåren förvandlades Øresundsregionen från ett öppet, integrerat vardagsliv till en gränskontrollerad zon. Jag skriver här om hur det påverkade mig personligen – och varför jag aldrig ser på statsmakten på samma sätt igen.

Øresundsregionen – mitt hem, mitt liv

Jag har levt hela mitt vuxna liv som öresundare. Bopålar i Skåne, arbetsliv på Själland. Ett par minuter över sundet, och så var man i sin andra vardagshalva. Jag köpte mina matvaror i Helsingør, pendlande över dagen, levde som en självklar del av det som med rätta kallas Storkøbenhavn.

Den långa natten: mars 2020

När pandemin bröt ut förändrades allt. Gränsen – som enligt både Schengenavtalet och Nordiska Passunionen skulle vara öppen – stängdes. Inte bara stängdes: den bevakades av beväpnade poliser och byråkrater. Jag fick inte längre röra mig fritt mellan Helsingborg och Helsingør, två stadshalvor i samma urbana område.

Att ta färjan för en tura blev en absurd upplevelse. Där stod vi, skåningar och själländare, med 'ansiktsblöjor' och blickarna i golvet, förminskade till misstänkta smittspridare. Den sociala väven revs sönder över en natt.

Jeffrey Tucker skrev i sin artikel “King Canute and the Virus Tide” om hur historien om Knud den Store – som gjorde Lund (Lvnd) till centrum i sitt danska imperium – fick en ny symbolik under covidtidevarvet. På mynt stod det LVND DENEMAC, inte för att förväxlas med London i England, utan för att markera att detta var Danmarks London – i Skånelandene.

Berlinmuren över sundet

Känslan var identisk med de ögonvittnesskildringar jag läst om Västberlin och Östberlin. En plötslig barriär. Vänner, familjer, arbetsgemenskaper och älskande skildes åt. Över ett virus med en dödlighet på 0,02 %, där offrens medianålder låg runt 78–80 år – och nästan alla hade andra underliggande sjukdomar.

Från liberal till anarkokapitalist

Jag var klassisk liberal. Trodde på rättsstat, fria människor, fria marknader. Men när hela samhället ställde sig i givakt och applåderade auktoritär nedstängningspolitik tappade jag tron på mänskligheten. Det var då jag började förstå anarkokapitalisterna. Det är inte makten som korrumperar. Det är makten att få makt över andra som är problemet.

Det får aldrig hända igen

Jag anser att de som låg bakom gränsstängningarna, nedstängningarna, tvånget och kontrollen bör ställas inför rätta – juridiskt och  moraliskt. Precis som författarna till boken *Rise of the Fourth Reich: Confronting Covid Fascism with a New Nuremberg Trial, So This Never Happens Again* föreslår (Amazon-länk).

Eller som Tom Woods i *Diary of a Psychosis* beskriver det (Goodreads) – det var ett globalt vansinne där folkhälsan själv förlorade sin trovärdighet.

Vi måste minnas. Vi måste stå emot.

Om vi inte minns vad som hände, kommer det att hända igen. Om vi inte håller fast vid principerna om öppenhet, fri rörlighet och personlig integritet, kommer makthavarna att kliva rakt in i våra liv nästa gång rädslan sprids. Detta är mitt vittnesmål.