Det moderna Helsingborg är fullt av spår som inte främst berättar stadens historia – utan statens. Från bronsgestalter till gatunamn och rådhusets fönstermålningar har den storsvenska staten i över ett sekel använt stadsrummet för att forma en berättelse om erövring, överhöghet och statsnationell disciplin. Den handlar inte om Skånelandene och Østdanmark – utan om Stockholm och rikets makt.
Detta är den syntes som knyter ihop trådarna från de tidigare delarna: hur statyn av Magnus Stenbock, rådhusets ikonografi, de försvenskade gatunamnen och de bortglömda danska stadsstrukturerna alla spelar roll i ett och samma ideologiska projekt.
1. Statyn som hjärta i berättelsen
Magnus Stenbock skulle dominera Helsingborg.
Det var syftet när statyn restes 1901 mitt i korsningen där Järnvägsgatan och Drottninggatan möts – mitt på stadens paradplats.
Så viktig ansågs statyn vara att när biltrafiken ökade tvingades man flytta den några meter – men bara några meter. Stenbock skulle fortfarande stå som ett segermärke över den erövrade landsdelen.
Att statsnationalistiska och senare SD-anknutna kretsar firar minnet av slaget och 28 februari vid statyn är ingen slump. Statsikonografin fortsätter att fungera som ceremoniell rekvisita för modern identitetspolitik.
2. Rådhusets fönstermålningar – karolinsk kitsch i vördnadens rum
I Helsingborgs rådhus möts besökaren av fönstermålningar där svenska fanor flyger och karoliner marscherar fram som i en segerrusig 1800-talsdröm. Författaren Jonny Ambrius noterade att de lika gärna kunde höra hemma i en svensk fosterlandsförenings klubbstuga på 1930-talet.
Det är ingen slump.
Här skulle staden fostras in i en svensk självbild. Rådhuset var – och är – ett rum där staten talar. Och den talar inte skånska.
3. Filmen från 1910 – propagandan live
När filmen från Stenbocksfesten 1910 digitaliserades 2015 blev det ännu tydligare hur staden koreograferades:
- militära parader
- svenska fanborgar
- tal om ”vår seger”
- ceremonier vid statyn
En stadsfest byggd för att repetera en berättelse:
Skånelandene besegrades – och blev svenskt.
4. Gatunamnen – när Nordre Store Gade blev Norra Storgatan
Gatunamnen är det mest vardagliga men också mest effektiva sättet staten försvenskade Helsingborgs minne.
Några exempel:
- Nordre Store Gade (den stora stadsstråken) → Norra Storgatan
- Fuglesangen vid dåvarande strandlinjen → Fågelsångsgatan
- Himmerigsstræde, vägen upp till klosterområdet → Himmelriksgränden
- Grydestøberliden, den stora infartsvägen från norr → Nedre Långvinkelsgatan
Namnen rensades och omformades för att passa en statsnationell berättelse där det danska arvet skulle blekna bort.
Det är samma logik som i Alsace: där behöll man ofta de tyska namnen – men i Skånelandene skulle allt göras svenskt.
På 1990-talet föreslog Föreningen Gammeldanskens Vänner i Malmö, med museichefen Sven Rosborn, att införa dubbelskyltning i Malmö. Det röstades ner. Men tanken är fortfarande fullständigt genomförbar – och historiskt riktig.
5. Kärnan – pelaren för en omtolkad historia
Kärnan är stadens visuella centrum. Och även den har skrivits in i statens egen berättelse:
- inte som ett danskt försvarstorn
- utan som ett svenskt ”medeltidsmonument”
- ett symboliskt ankare för den svenska historiens närvaro i staden
En appropriering av stadsrummet som lösgör platsen från dess historiska sammanhang.
6. Från erövring till estetisk normalisering
När man ser delarna tillsammans framträder en tydlig logik:
- Monumenten: glorifierar den svenska erövringen.
- Paraderna och ceremonierna: upprätthåller minnet.
- Rådhusets fönster: internaliserar den svenska hjältesagan.
- Gatunamnen: suddar ut det danska arvet i vardagen.
- Kärnan: gör det svenska narrativet evigt och ”naturligt”.
Detta är inte neutral historia.
Det är en politisk konstruktion av stadsrummet – en estetisk kolonisering.
7. Varför detta spelar roll idag
Den dominerande berättelsen i Helsingborg är fortfarande statens, inte regionens, inte stadens och inte Østdanmarks.
Därför behövs en ny medvetenhet:
Att monument, namn och bilder inte är oskyldiga. De är val. De är makt.
Och de går alltid att ompröva, omtolka eller flytta till museer – där de hör hemma när deras politiska syfte avslutats.
Detta är inte en uppgörelse med kulturarv.
Det är en uppgörelse med erövrarets kulturarv.
Och det är hög tid.
Se också:
- Del 3: Kärnan som statsnationalistisk rekonstruktion
- Del 4: 300-årsfirandet 2010 – när Helsingborg högtidlighöll en historisk katastrof
- Del 5: Från Stenbock till Kärnan: så byggde staten sin berättelse i Helsingborgs stadsrum
- DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar