När Helsingborgs Museum lade ut den unika filmen från Stenbocksfesten år 1910 (se ovan) – firandet av 200-årsminnet av Magnus Stenbocks seger vid Helsingborg 1710 – presenterades den som en tidsbild – ett fönster mot ”det gamla Helsingborg”. Men det som sällan nämns är vilken världsbild den filmen också bar med sig: en kulturpolitisk berättelse från ett Sverige som fortfarande arbetade hårt på att legitimera sin stormaktshistoria i Skånelandene/Østdanmark.
Filmen visar hur svenska armén, borgerskapet och ämbetsmannaklassen marscherar i triumf för att hylla en fältherre som en gång för alla krossade de sista skånsk-danska förhoppningarna om en återförening.
Det är samma mentalitet som skapade segerbelätet över Stenbock på Stortorget år 1901 – ett monument rest av den svenska överheten i den dåtida militärstaden Helsingborg, för att befästa den svenska erövringen i stadsrummet.
Det är inte bara en gammal film.
Det är ett ideologiskt dokument, lika delar propaganda och patriotism.
Och det verkligt intressanta är inte filmen i sig, utan att Helsingborgs offentliga historieberättelse fortfarande är fast i samma paradigm.
När man idag kliver in i rådhuset möts man av blyfönstrens målningar av Helsingborgs "historia" som visar upp exakt samma dramaturgi som filmen: ett storsvenskt maktnarrativ där Sverige är den naturliga segraren och Skånelandene reduceras till kuliss. Fönstren framställs som kulturarv – men de är framför allt ett visuellt facit över den identitet staten ville att regionen skulle anamma.
Monumentet av Stenbock, rest 1901, står kvar som om tiden stått stilla. Ingen kontext, ingen självrannsakan, inga alternativa perspektiv. Bara triumf.
Allt detta illustrerar Machiavellis insikt med obehaglig tydlighet:
”De som segra, på vilket sätt de än segra, aldrig få de skam av segern i historien.”
Och i Helsingborgs fall skäms segraren inte ens nu – mer än hundra år senare.
Varför 1910 fortfarande styr det offentliga narrativet
Det mest anmärkningsvärda är att denna berättelse inte bara råkade överleva – den har institutionaliserats. Filmen från 1910 och rådhusets blyfönster fungerar som två delar av samma politiska helhet: en segerhistoria som förvandlats till officiell sanning.
Här finns inget utrymme för skåneländska perspektiv.
Här finns bara staten och dess självbild.
Och låt oss vara tydliga:
Det handlar inte om att låtsas att allt är okej bara för att det är gammalt.
Vill man göra upp med en skev historieskrivning låter man inte politisk propagandakonst trona på platser för vördnad. Man flyttar dem till ett museum – en plats där konst och symboler kan visas med kontext, inte som heliga monument över en statsideologi.
Att låta dem stå kvar som ofelbara reliker är inte kulturarv.
Det är en förlängning av just den maktordning de en gång skapades för att legitimera.
Håll diskussionen levande
👉 Om du vill följa fler texter om Skånelandene, kulturarv, makt, berättande och historiska myter:
- Bokmärk bloggen
- Lägg den på hemskärmen om du använder mobil
- Dela inlägget vidare till andra som är trötta på 1910 års version av historien
Att hålla liv i diskussionen är ibland det enda sättet att bryta igenom en hundraårig berättelse.
Se också:
- Del 4: 300-årsfirandet 2010 – när Helsingborg högtidlighöll en historisk katastrof
- DEL 5 — Från Stenbock till Kärnan: så byggde staten sin berättelse i Helsingborgs stadsrum
- DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult
- Del 7: Från erövring till berättelse: syntesen om hur staten formade Helsingborgs historia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar