År 2010 kunde Helsingborg ha valt att göra upp med en av stadens mest traumatiska händelser: slagfältet vid Ringstrup/Ringstorp 1710, den blodiga massakern som lade tusentals danska och svenska soldater i graven och krossade de sista skånsk-danska förhoppningarna om en återförening över Sundet.
I stället valde staden – på fullt allvar – att högtidlighålla ”segern” med militärparader, fanborgar och ceremonier ledda av svenska uniformerade trupper. Det låter som satir, men det var verklighet.
Ett jubileum utan självrannsakan
Minneshögtiden arrangerades av Helsingborgs kommun tillsammans med svenska Försvarsmakten. Den officiella retoriken pratade om ”fred”, ”försoning” och ”att hedra de stupade”.
Men symboliken gick inte att ta miste på:
– fältslagets datum enligt den svenska kalendern (28 februari) betonades,
– paraden leddes av soldater i Karl XII-uniformer,
– moderna fanborgar marscherade genom stadskärnan,
– ceremonier hölls just där Stenbocks seger hade firats i generationer.
På plats fanns även prominenta gäster från Helsingör, som pliktskyldigt deltog i arrangemanget – trots att firandet i grunden var ett minne över en katastrof som drabbade deras eget broderland hårdast.
De civila offren – bortsorterade
Det mest anmärkningsvärda var vilka som inte nämndes.
I massgravarna i Helsingborg låg barnskor, brända balkar, hästkadaver och rester av helt utplånade hushåll — spåren efter det bombardemang Magnus Stenbock valde att inleda istället för att storma staden.
När Stenbock ringade in Helsingborg skrev han själv att staden inte var ”en redelig svensk blodsdroppe” värd.
Han sköt hellre sönder den än riskerade förluster.
I ceremonierna 2010 talades inte ett ord om detta.
Det var som om civilbefolkningen aldrig funnits.
En stad som tog danskarna i försvar
Den officiella historieskrivningen förbigick också en av de mest centrala aspekterna av 1710 års händelser:
som samtida källor vittnar om tog helsingborgarna emot de danska trupperna med öppna armar. De svor trohet till den danske kungen efter 51 år av svenskt välde.
Angreppet var inte ett ”danskt anfall på svenska Helsingborg”.
Det var ett danskt återtagande av en dansk stad där invånarna fortfarande uppfattade sig som skånska och danska.
Detta nämndes inte heller 2010.
Den officiella lokalpressens roll
När Helsingborgs Dagblad – nordvästra Skånes enda opinionsbildande tidning – fick in en debattartikel som problematiserade jubileumsfirandet, var svaret kort och symptomatiskt:
”Vi tackar nej till denna artikel.”
Inget skäl.
Ingen motivering.
Ingen vilja att öppna en seriös historiedebatt.
Däremot tog Flensborg Avis i Sønderjylland gärna emot texten. Danskarna förstod poängen: firandet 2010 var inte ett ”neutralt minne” över historien. Det var ännu en inskriven länk i en svensk statlig tradition av segermyter, monumentalestetik och nationalistiska ritualer.
Ett firande som flydde sin egen skugga
Att använda militäruniformer, fanborgar och ceremonier i ett 300-årsminne av en erövring är i sig anmärkningsvärt.
Att göra det i Öresundsregionen 2010, när Helsingør och Helsingborg integreras allt mer, gränsen luckras upp och pendlingen förbinder städerna på nytt – det är svårt att beskriva det som annat än verklighetsfrånvänt.
Det blev en uppvisning i anakronistisk svensk statsnationalism, förklädd till ”kulturarv”.
Medan statyerna står kvar
Allt detta skedde i skuggan av Stenbocksstatyn – den gigantiska segergestalten från 1901 – som fortfarande dominerar Stortorget och där högerextrema grupper, 28-februarisällskapet och Sverigedemokraternas ledande profiler under decennier samlats för hyllningsceremonier.
Det är där ”den svenska segern” över Skånelandene symboliskt manifesterats år efter år.
Det är där Stenbock ”står i våra hjärtan”, som Richard Jomshof och lokala kristdemokrater skrev redan 1999 i sin debattartikel mot försöket att flytta statyn till ett museum.
Och ännu 2010 användes samma plats och samma staty som fond för statlig symbolpolitik.
Att högtidlighålla ett sår
Firandet 2010 visar inte vad Helsingborg är.
Det visar vad staten ville att Helsingborg skulle vara.
Men regionen rör sig åt ett annat håll – Sundet öppnas igen, kulturella gränser eroderar, och Öresundsregionen blir verklighet nedifrån, från människors vardag och rörelsefrihet, inte ovanifrån i form av fanborgar och segerparader.
Om 1710 ska minnas på ett vettigt sätt borde framtida högtider handla om:
- stadens civila offer
- tvångsförsvenskningen
- de förstörda stadskärnorna
- hur stater skapat monument för att dölja sitt eget våld
- och hur människor trots allt fortsatt röra sig, handla, gifta sig och leva över Sundet.
Inte om att ”fira” en statsseger från 1710, 1901 eller 2010.
Se också:
- Del 3: Kärnan som statsnationalistisk rekonstruktion
- DEL 5 — Från Stenbock till Kärnan: så byggde staten sin berättelse i Helsingborgs stadsrum
- DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult
- Del 7: Från erövring till berättelse: syntesen om hur staten formade Helsingborgs historia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar