Det är ingen slump att Helsingborgs mest ikoniska byggnad bär ett namn som inte kommer från stadens egen befolkning. På skånskt/østdanskt folkmål heter tornet ”Helsenbårs tårn” – stadens eget medeltida försvarstorn och sista resterna av det danska slott som i århundraden kontrollerade Öresundstullen tillsammans med Kronborg i Helsingör.
Men i svensk historieskrivning blev Helsenbårs tårn plötsligt ”Kärnan”, ett namn uppfunnet av Carl von Linné under den Skånska resan. Linné reste genom Skåne som en sorts tidig etnografisk kolonialadministratör, noterade ”landets naturprodukter” och gav sig själv tolkningsföreträde över ortnamn, kultur, flora och språk. Att den svenska staten i dag kallar tornet Kärnan säger mer om makt än om historia. Det är samma logik som när imperier byter ut platsnamn mot enklare, mer hanterliga markörer: det är en språklig ockupation som ska se självklar ut.
Ett torn – och en fantasi
Den byggnad som marknadsförs som ”medeltida” är dessutom inte ens medeltida.
Till Industri- och slöjdutställningen 1903 rekonstruerades tornet i statsnationalistisk anda. Fasaderna byggdes om för att ge ett ”medeltidsromantiskt” uttryck som skulle passa samtidens nordiska nationalromantik. Historiker som Palle Lauring har påpekat det självklara: tornet såg inte alls ut så här när det faktiskt stod som en del av Helsingborgs slott, ett av Danmarks mest strategiska fortifikatoriska centra.
I verkligheten var Helsenbårs tårn en modul i en större försvarsanläggning – en del av kontrollapparaten för Öresundstullen, den danska statens huvudinkomst. Tillsammans med Kronborg utgjorde det ett av norra Europas mest avancerade tullsystem och finansierade Danmark som stormakt.
Det var därför svenskarna sprängde och rev hela anläggningen efter Skånska kriget.
Allt skulle bort.
Allt utom själva tornet.
Varför sparades tornet?
Här kommer den del som alltid utelämnas i svenska skolböcker.
Svenskarna sparade Helsenbårs tårn inte för att hedra någon ”kulturhistoria”. De sparade det för att kunna resa en gigantisk svensk flagga på högsta möjliga punkt – en statlig markör över Öresund riktad mot hela omvärlden:
”Här är vi nu.
Och här förblir vi.
Skåne är underkastat Sveriges krona för evinnerlig tid.”
Tornet blev alltså inte ett minne. Det blev ett segertecken. Ett maktövergrepp i sten, placerat så att alla fartyg som passerade mellan Helsingör och Helsingborg skulle se den svenska flaggan där det danska slottet en gång stod.
I en tid då nationalstater byggde sin identitet på erövringar och territoriell disciplinering blev tornet ett propagandamonument – inte olikt de många ”rekonstruktioner” och ”bastioner” som Europas imperiemakter lät restaurera för att gestalta en kontinuitet som egentligen brutits av krig, kolonisation och politiskt våld.
När kommunen och museet i dag beskriver Kärnan som ”Helsingborgs medeltida hjärta” är det en fortsättning på samma tradition: man estetiserar våldet. Man låtsas att rekonstruktionen är ”autentisk”. Man rensar bort att slottet förstördes medvetet, systematiskt och ideologiskt för att förinta det symboliska bandet mellan Skåne och Danmark.
Ett monument som blev en självklarhet
Till slut blev rekonstruktionen en del av stadsbilden. Turisterna fotar den. Skolklasser går upp i trapporna. Namnet ”Kärnan” upprepas tills originalnamnet försvinner ur medvetandet.
Men för den som växt upp i Helsenbår – på den skånska sidan av Sundet, inte i den svenska – är tornet fortfarande en påminnelse om hur historien formats av den som haft makten att skriva den.
Att den danska strukturen är borta är ingen slump.
Att den svenska flaggan vajade där i nästan två hundra år är ingen slump.
Att den nationalromantiska rekonstruktionen från 1903 fortfarande presenteras som ”det medeltida tornet” är ingen slump.
Det är så statsnationalism fungerar:
Den tar vad den vill ha, river det som stör, döper om det som finns kvar, bygger om verkligheten tills den passar en ideologi – och kallar resultatet ”vårt kulturarv”.
Se också
- Del 1: 1910, blyfönster och segermyter – Helsingborgs officiella berättelse står kvar i sten
- Del 2: Stenbocksstatyn: Seger i brons – nederlag i verkligheten
- Del 4: 300-årsfirandet 2010 – när Helsingborg högtidlighöll en historisk katastrof
- DEL 5 — Från Stenbock till Kärnan: så byggde staten sin berättelse i Helsingborgs stadsrum
- DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult
- Del 7: Från erövring till berättelse: syntesen om hur staten formade Helsingborgs historia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar