Tror Kalle Lind själv på det han säger?

 

Kalle Lind är smart. Alltför smart, skulle jag säga, för att på riktigt tro på det han ofta påstår i sina offentliga sammanhang. Det handlar inte om att han är obegåvad, eller saknar historiekunskaper – tvärtom. Just därför väcker det misstanke när han gång på gång iklär sig rollen som ironisk pajas, bara för att i nästa andetag reproducera de mest konventionella narrativen om Sverige, historien och makten.

I ett avsnitt av Snedtänkt, där han intervjuar Mattias Svensson om dennes bok Så roligt ska vi inte ha det (Timbro 2021) om svensk alkoholpolitiks historia, kläcker Lind ur sig att han medvetet undviker att köpa alkohol på Själland, eftersom han inte vill att pengarna ska gå till en dansk (själländsk) entreprenör – utan hellre hamna hos "makthavarna i Stockholm". Det sägs förstås med skämtsam ton, men poängen kvarstår: även som ironiker och underhållare är det alltid den svenska statens intressen han placerar som självklar utgångspunkt.

Sedan fortsätter det som det brukar. I samma anda gör han sig lustig över alla idéer om regionalt självstyre, i synnerhet skånskt. I hans värld är varje tanke om secession – eller ens kulturell särart – något som osar högerextremism eller nostalgi på gränsen till fascism. När Skånelandene förs på tal som historisk region, viftas det bort med hånflinet:

"Hörde inte Trondheims län på 30 år dit också, eller?"

Det är inte bara felaktigt – det är en medveten förlöjligande taktik. Genom att jämställa Skånes tusenåriga historia som central del av Danmark med en tillfällig norsk union blir varje form av regional identitet oseriös, ovärdig diskussion.

Och som om det inte vore nog, så avfyrar Lind sin klassiska ansvarsfrihetsformel:

"Det här är ju en podd för Sveriges Radio, så att jag tycker ju ingenting här utan jag bara liksom kastar upp olika tankar..."

Nej, Kalle Lind. Du kastar inte upp tankar. Du kastar ned vissa tankar i papperskorgen – särskilt de som hotar den svenska statscentralismens självbild. Det är en trygg roll i Sveriges Radios ekokammare, men det är inte neutralt. Det är ideologi med ironisk förklädnad.

När dansk och svensk kultur diskuteras, är ramen alltid given: Danmark är bakåtsträvande, Sverige är framtiden. Den svenska folkhemsideologin – nykter, statlig, kontrollerad – är normen, och allt annat blir kuriosa eller avvikelse. Att Danmark, med sin levande regionskultur och liberalare samhällsmodell, kunde vara något att lära av, existerar inte i hans värld.

Det är denna statliga modernitetsmyt som Lind gång på gång återvänder till, oavsett ämne. Bakom skratten och nostalgin återfinns samma grundsyn: Sverige är bäst när staten styr, folket fostras, och de historiska nyanserna tvättas bort för att passa in i nutidens mallar. Regionalism, klassisk liberalism eller kulturell pluralism har ingen plats här.

Slutsats:

Nej, Kalle Lind är inte dum. Men han är medveten. Och det är just därför hans publika figur är så problematisk. För han låtsas vara friare än han är, radikalare än han vågar vara – och skojigare än det statsnarrativ han i själva verket tjänar.