Tolv flaggor – och ingen för verkligheten

 

Om enfald, symbolpolitik och Helsingborgs splittrade flaggspel

När man närmar sig Helsingborgs rådhus möts man av en syn som säger mer än tusen tal: tolv identiska svenska flaggor, blågult i repetition, utan variation. Rådhuset, invigt 1897 – mitt under den storsvenska nationalismens kulmen – bär fortfarande denna symboliska enhetlighet. Från tornet i mitten hänger dessutom fyra svenska flaggor till, i triumf.

Men kontrasten är slående när man lyfter blicken några meter bort.

Vid stadens officiella flaggstänger, skötta av tekniska nämnden, hissas en betydligt mer mångfacetterad uppsättning:

– EU-flaggan

– Nordens gulröda korsflagga

– Skånelandsflaggan (rödgul)

– Luggude häradsflagga

– Helsingborgs stadsflagga

Det är ett flaggspel som skulle göra vilken europeisk stad som helst stolt – där lokalt, regionalt, riket och europeiskt får samexistera. Så som det ser ut i Flandern, i Bayern, i Baskien.

Men på Helsingborgs rådhus råder monokultur. Inga tecken på Skåneland. Ingen stadsfana. Bara blågula kopior.

Inkluderande – men bara när det passar

I juni månad vajar regnbågsflaggor över hela staden, från konserthus till teater. Inkludering och mångfald står på agendan – men gäller uppenbarligen bara vissa identiteter. När ett medborgarförslag för några år sedan lades fram om att låta Skånelandsflaggan vaja från rådhuset, röstades det ner.

Samtidigt används den alltså redan officiellt av kommunen själv genom tekniska nämnden. Paradoxen är svår att missa.

Sverige – det mest nationalistiska landet i Europa?

Sverige ser sig själv som tolerant och mångfaldsälskande. Men i verkligheten råder en mycket låg tolerans för identiteter som inte passar in i den centralt definierade riksnormen. Det märks inte minst i hur symboler hanteras. Det finns i praktiken bara en godkänd identitet: den svenska, stats-nationella.

Men historien säger något annat. Sverige är inte en homogen nationalstat. Det är ett mångfacetterat konglomerat av regioner, språk, minoriteter och berättelser. Och i Sydskandinavien är Skåneland – med Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm – en sådan berättelse. En berättelse som inte vill dö.

Det är dags att följa det europeiska exemplet

Ingen i München, Antwerpen eller San Sebastián höjer på ögonbrynen åt att regionens fana hissas tillsammans med Tysklands, Belgiens eller Spaniens. I Helsingborg är det fortfarande kontroversiellt. Det säger något om hur långt Sverige har kvar till verklig regional respekt.

Vill Helsingborg vara en europeisk stad, så måste det också gälla symboliskt.

Det är hög tid att låta stadens egen flaggpolicy – den tekniska nämndens – bli norm också vid rådhuset.

Mångfald är inte ett hot.

Det är en spegling av verkligheten.