När man idag står vid färjeläget i Helsingborg och bevittnar hur hårt arbetande öresundspendlare stoppas, förnedras och trakasseras av beväpnade uniformsbärare – för det “brott” som består i att passera en osynlig linje mellan två stadsdelar i samma sammanhängande region – då är det frestande att tro att detta är något nytt. Det är det inte.
Tvärtom följer dagens utveckling en gammal, tydlig och konsekvent tradition:
poliskåren har aldrig skapats för att skydda folket. Den skapades för att skydda makten från folket.
Och Skånelandene, liksom resten av västvärlden, är ett skolboksexempel.
När polisen uppfanns – och varför
Den moderna polisen uppstod inte som en folklig trygghetsinstitution. Den uppstod i London 1829 när stadens befolkning exploderade och slummen bredde ut sig. Borgarklassen i West End fruktade den växande arbetarklassen och de etniska församlingar som trängdes i East End.
Resultatet blev London Metropolitan Police – världens första polis i modern mening.
Därifrån exporterades modellen:
- New York: 1845
- Boston: 1838
- Chicago: 1853
- Stockholm: 1850-tal
- Köpenhamn: 1863
- Helsingborg: 1860–70-tal
Polisens uppdrag var glasklart:
skydda de rika från de fattiga och hålla ordning i industristadens nya, oönskade massor.
Helsingborgs Söder: från armod till problemområde
När landsbygdens fattiga strömmade in i Helsingborg under industrialiseringen uppstod en geografisk segregation som i princip aldrig brutits:
- Söder/Sønder = arbetare, fattigdom, fylleri, hamnbusar, prostitution
- Norra staden = borgerskap, handelshus, kulturliv
Dagens “Lilla Bagdad” är bara den senaste versionen av samma fenomen.
Skillnaden är att det förr var fattiga skånska arbetare och idag invandrare – men klassmekaniken är densamma.
När de “fina damerna” i norr tröttnade på fylleri och gängbråk krävde de ordning.
Och ordning fick de – genom att staden upprättade en poliskår efter London-modellen.
Varifrån kom poliserna? Från gängen, så klart.
Det här är den del av historien som sällan nämns i dagens vackra polisiära självbild.
I alla städer – London, New York, Köpenhamn, Stockholm och Helsingborg – rekryterades de första poliserna i stor utsträckning från:
- hamngäng
- slagskämpar
- smugglare
- lokala bråkmakare
- före detta tjuvar
Anledningen var banal:
- “Respektabla” män ville inte ha ett smutsigt lågstatusjobb.
- Bråkstakarna kände slummen och dess gäng.
- Stadens elit tänkte: bättre att ha dem i uniform än mot uniform.
Detta skapade en märklig ordningsmakt:
en poliskår som ofta fortsatte sin kriminella bana – men nu med statens våldsmonopol i ryggen.
Mutor, beskyddarverksamhet och brutala ingripanden var normalbild, inte undantag.
Detta är inte alternativhistoria. Det är mainstreamforskning.
Före polisen: militär och privata säkerhetsstyrkor
Före mitten av 1800-talet sköttes ordningsmakten av:
- militären, som slog ned upplopp och patrullerade städer
- nattväktare, ofta alkoholiserade och odisciplinerade
- privata detektivbyråer som Pinkerton, som i USA fungerade som företagens väpnade armé
Den moderna polisen ersatte inte kaos – den ersatte andra former av maktutövning.
Från slummen till Øresund – samma logik, annan uniform
När man ser dagens poliser stå vid färjorna, beväpnade till tänderna, och stoppa folk som gör något så normalt som att ta sig till jobbet, blir parallellen till 1800-talets sociala kontroll nästan för tydlig:
- Förr: skydd av norra staden mot slummen.
- Idag: skydd av Stockholm mot Skåne och Köpenhamn.
Det är samma mentalitet, samma hierarki, samma koloniala reflex.
Øresundspendlarna – regionens ryggrad, ekonomiskt och kulturellt – behandlas som misstänkta för att de råkar leva i en gränsregion som centralmakten aldrig förstått och aldrig velat förstå.
Gränskontrollerna bryter mot:
- Schengen
- Nordiska passunionen
- EU:s grundidé om fri rörlighet
- all vett och samhällsekonomisk logik
Men i en statsnationalistisk struktur spelar ingen av dessa principer någon roll.
För polisen är uppdraget detsamma som på 1850-talet:
lydnad uppifrån – kontroll nedåt.
Gårdagens gäng i uniform, dagens gränspoliser – en obruten linje
Det är därför ingen paradox att polisen uppstod ur gängmiljöer och i dag fungerar som ett gränsbevakande verktyg mot de egna medborgarna.
Det är samma institution, samma funktion:
att bevaka maktens intressen, inte folkets frihet.
Öresundspendlarna utgör inget hot.
De är bara i vägen för en stat som aldrig accepterat regionens naturliga sammanhållning och aldrig begripit att Helsingborg och Helsingör är två delar av samma stad.
Att stå där vid hamnen och se polisen stoppa människor som passerar en linje som inte finns i verkligheten, bara i Stockholmarnas fantasi –
det är att se 1800-talets polis väckas till liv i nuet.
