Del 7: Från erövring till berättelse: syntesen om hur staten formade Helsingborgs historia

Det moderna Helsingborg är fullt av spår som inte främst berättar stadens historia – utan statens. Från bronsgestalter till gatunamn och rådhusets fönstermålningar har den storsvenska staten i över ett sekel använt stadsrummet för att forma en berättelse om erövring, överhöghet och statsnationell disciplin. Den handlar inte om Skånelandene och Østdanmark – utan om Stockholm och rikets makt.

Detta är den syntes som knyter ihop trådarna från de tidigare delarna: hur statyn av Magnus Stenbock, rådhusets ikonografi, de försvenskade gatunamnen och de bortglömda danska stadsstrukturerna alla spelar roll i ett och samma ideologiska projekt.

1. Statyn som hjärta i berättelsen

Magnus Stenbock skulle dominera Helsingborg.

Det var syftet när statyn restes 1901 mitt i korsningen där Järnvägsgatan och Drottninggatan möts – mitt på stadens paradplats.

Så viktig ansågs statyn vara att när biltrafiken ökade tvingades man flytta den några meter – men bara några meter. Stenbock skulle fortfarande stå som ett segermärke över den erövrade landsdelen.

Att statsnationalistiska och senare SD-anknutna kretsar firar minnet av slaget och 28 februari vid statyn är ingen slump. Statsikonografin fortsätter att fungera som ceremoniell rekvisita för modern identitetspolitik.

2. Rådhusets fönstermålningar – karolinsk kitsch i vördnadens rum

I Helsingborgs rådhus möts besökaren av fönstermålningar där svenska fanor flyger och karoliner marscherar fram som i en segerrusig 1800-talsdröm. Författaren Jonny Ambrius noterade att de lika gärna kunde höra hemma i en svensk fosterlandsförenings klubbstuga på 1930-talet.

Det är ingen slump.

Här skulle staden fostras in i en svensk självbild. Rådhuset var – och är – ett rum där staten talar. Och den talar inte skånska.

3. Filmen från 1910 – propagandan live

När filmen från Stenbocksfesten 1910 digitaliserades 2015 blev det ännu tydligare hur staden koreograferades:

• militära parader

• svenska fanborgar

• tal om ”vår seger”

• ceremonier vid statyn

En stadsfest byggd för att repetera en berättelse:

Skånelandene besegrades – och blev svenskt.

4. Gatunamnen – när Nordre Store Gade blev Norra Storgatan

Gatunamnen är det mest vardagliga men också mest effektiva sättet staten försvenskade Helsingborgs minne.

Några exempel:

• Nordre Store Gade (den stora stadsstråken) → Norra Storgatan

• Fuglesangen vid dåvarande strandlinjen → Fågelsångsgatan

• Himmerigsstræde, vägen upp till klosterområdet → Himmelriksgränden

• Grydestøberliden, den stora infartsvägen från norr → Nedre Långvinkelsgatan

Namnen rensades och omformades för att passa en statsnationell berättelse där det danska arvet skulle blekna bort.

Det är samma logik som i Alsace: där behöll man ofta de tyska namnen – men i Skånelandene skulle allt göras svenskt.

På 1990-talet föreslog Föreningen Gammeldanskens Vänner i Malmö, med museichefen Sven Rosborn, att införa dubbelskyltning i Malmö. Det röstades ner. Men tanken är fortfarande fullständigt genomförbar – och historiskt riktig.

5. Kärnan – pelaren för en omtolkad historia

Kärnan är stadens visuella centrum. Och även den har skrivits in i statens egen berättelse:

• inte som ett danskt försvarstorn

• utan som ett svenskt ”medeltidsmonument”

• ett symboliskt ankare för den svenska historiens närvaro i staden

En appropriering av stadsrummet som lösgör platsen från dess historiska sammanhang.

6. Från erövring till estetisk normalisering

När man ser delarna tillsammans framträder en tydlig logik:

1. Monumenten: glorifierar den svenska erövringen.
2. Paraderna och ceremonierna: upprätthåller minnet.
3. Rådhusets fönster: internaliserar den svenska hjältesagan.
4. Gatunamnen: suddar ut det danska arvet i vardagen.
5. Kärnan: gör det svenska narrativet evigt och ”naturligt”.

Detta är inte neutral historia.

Det är en politisk konstruktion av stadsrummet – en estetisk kolonisering.

7. Varför detta spelar roll idag

Den dominerande berättelsen i Helsingborg är fortfarande statens, inte regionens, inte stadens och inte Østdanmarks.

Därför behövs en ny medvetenhet:

Att monument, namn och bilder inte är oskyldiga. De är val. De är makt.

Och de går alltid att ompröva, omtolka eller flytta till museer – där de hör hemma när deras politiska syfte avslutats.

Detta är inte en uppgörelse med kulturarv.

Det är en uppgörelse med erövrarets kulturarv.

Och det är hög tid.

Se också: 

• 1910, blyfönster och segermyter – Helsingborgs officiella berättelse står kvar i sten

• Stenbocksstatyn: Seger i brons – nederlag i verkligheten

• Del 3: Kärnan som statsnationalistisk rekonstruktion
• Del 4: 300-årsfirandet 2010 – när Helsingborg högtidlighöll en historisk katastrof
• Del 5: Från Stenbock till Kärnan: så byggde staten sin berättelse i Helsingborgs stadsrum
• DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult 

DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult

 

Helsingborgs rådhus är en av stadens mest igenkännliga byggnader, men det är också en av de mest förbisedda när det gäller symbolik. För här handlar det inte bara om tegel, spiror och historiserande arkitektur. Det handlar om fönster — och inte vilka som helst.

Det som brukar beskrivas som ”prydda glasmålningar” är i själva verket en renodlad politisk installation i rådhusets hjärta. När solen lyser in genom de stora salarnas fönster kastar den sitt ljus genom flygande svenska fanor, segervissa karoliner och svensknationalistiska triumfmotiv. Resultatet? Hela rummet badar i ett storsvenskt skimmer, bokstavligen filtrerat av stormaktsstatens bildspråk.

Här är det inte bara väggarna som talar.

Här är det ljuset självt som predikar erövringens legitimitet.

En sal byggd för att bekräfta ett rike — inte en stad

Fönstermålningarna skapades inte för att berätta Helsingborgs egen historia. Du hittar inga spår av:

• Østdanmarks århundraden

• klostret och Himmerigsstræde

• stadens roll i det danska riket

• skånskt motstånd

• vardagslivet före 1658

Det som framhävs är i stället en militärisk triumfberättelse, där allt kretsar kring Sveriges expansion och legitimeringen av stormaktens makt över Skånelandene.

Det är en berättelse där Helsingborg inte är Helsingborg.

Det är en kuliss i den svenska statens självmytologisering.

Författaren Jonny Ambrius beskrev en gång fönstermålningarna som ”värdiga en svensk klubbstuga för en svensk fosterlandsförening från 1930-talet”. Det är en träffande formulering. Det är just den känslan man får: som om ett helt rådhus blivit ett tempel för en svunnen men aldrig riktigt avsagd nationalism.

Ett propagandafilter i glas

Skillnaden mellan ett bronsmonument på ett torg och dessa fönster är fundamental.

Ett monument kan man gå förbi.

Ett monument kan man välja att titta bort från.

Men ett fönster?

Ett fönster bestämmer ljuset i rummet.

Varje gång solen går upp över Sundet färgas rådhussalen av karolinska gester och blågula fanor. Det är som om staten velat säga: här inne råder vårt ljus, vår tolkning, vår historia.

Det är totalitär estetik i civil förpackning. Inte våldsam, inte högljudd — men ständigt närvarande.

När hela stadsrummet formar en berättelse

Fönstermålningarna är inte ett isolerat fenomen. De är den sista pusselbiten i en större statlig iscensättning som sträcker sig från:

• Stenbocksstatyn på Stortorget

• Kärnan, omtolkad till ett svenskt symboltorn

• gatunamnsbytena, där danska namn som Nordre Store Gade, Himmerigsstræde och Fuglesangen ersattes av försvenskningar

• minnesstenar och monument, resta i tidens svensknationalistiska anda

Rådhusets fönster är kulmen: byggnadens funktion är offentlig, men dess bildspråk är ett maktspråk.

Ett rådhus bör vara stadens — inte statens

En kommunal byggnad ska representera de människor som bor här.

Fönstren i Helsingborgs rådhus representerar i stället en ideologi från en annan epok.

De borde inte rivas, men de borde flyttas.

Inte gömmas, men kontextualiseras.

Inte hedras som historia, utan avslöjas som propaganda.

För först då kan rådhuset bli vad det borde vara:

en plats där Helsingborgs historia — inte Sveriges erövring — får ljus att falla in ofärgat.

Se också: 

• 1910, blyfönster och segermyter – Helsingborgs officiella berättelse står kvar i sten

• Stenbocksstatyn: Seger i brons – nederlag i verkligheten

• Del 3: Kärnan som statsnationalistisk rekonstruktion
• Del 4: 300-årsfirandet 2010 – när Helsingborg högtidlighöll en historisk katastrof
• Del 5: Från Stenbock till Kärnan: så byggde staten sin berättelse i Helsingborgs stadsrum
• Del 7: Från erövring till berättelse: syntesen om hur staten formade Helsingborgs historia

DEL 5 — Från Stenbock till Kärnan: så byggde staten sin berättelse i Helsingborgs stadsrum

 

När man går genom Helsingborgs gamla stadskärna rör man sig inte i ett neutralt stadsrum. Man går genom ett omsorgsfullt iscensatt maktprojekt – en svensk berättelse som ritats in på kartan efter erövringen av Skånelandene. Det mesta av detta syns inte längre eftersom staten gjorde ett så grundligt jobb. Men läser man äldre källor – som gamla stadsplaner och topografiska beskrivningar – träder ett helt annat Helsingborg fram. Ett dansk-skånskt Helsingborg, vars spår idag är bortnötta, omdöpta eller gömda bakom ett nationalistiskt raster.

Gatunamnen – den stora rensningen

Helsingborgs stora genomfartsstråk, idag Norra Storgatan, hette Nordre Store Gade. Det var stadens ryggrad, den verkliga huvudgatan, innan den förvandlades till bakgata när 1900-talets svenska stadsideal skapade Kullagatan som centrum.

Längs vattnet löpte Fuglesangen, dagens Fågelsångsgatan – ett namn knutet till strandliv, sjöfart och kustens fågelliv. Det var en maritim miljö, inte en anonym shoppinggata.

Och så har vi Himmerigsstræde, dagens Himmelriksgränd, namnet som så tydligt knyter an till den danska stadens andliga och geografiska topografi. Strædet ledde upp mot klostret som låg intill Helsingborgs slott. Klostret var en direkt säkerhetsrisk ur kunglig synvinkel – man ville inte ha kyrkans folk smygande runt vallarna. ”Bort från min tröskel!”, lär kungamakten ha sagt, och klostret revs så småningom.

Men gatunamnet levde kvar – tills staten rensade bort det och gav oss en svensk version.

Varför finns inte dansk-svensk dubbelskyltning?

I Alsace – där franska och tyska kulturmöten varit lika explosiva som i Skånelandene – är dubbelskyltning en självklarhet. Det är ett erkännande av att människor levt i flera kulturer, flera språk, flera styren.

I Malmø drev Föreningen Gammeldanskens Vänner, med museichefen Sven Rosborn i spetsen, ett förslag om dubbelskyltning på 1990-talet. Det nådde kommunfullmäktige – och röstades ner. En symbolisk seger för den svenska enhetsstaten, och ett kvitto på att det fortfarande finns en ovilja att erkänna Skånelandenes egentliga historia.

Men det är fortfarande genomförbart. Och förr eller senare blir frågan om dubbelskyltning omöjlig för kommunpolitiker att ignorera.

Kärnan – monumental svensk iscensättning

Dagens besökare tror att Kärnan alltid varit Helsingborgs ”symbol”. Men det är en modern konstruktion. Kärnan var en ruin, ointressant och irrelevant, tills Sverige behövde ett svensknationellt monument efter 1800-talets storsvenska nationalistiska omdaning. Medeltidens danska borg förvandlades då till ”svenskt historiskt arv”, trots att det var ett danskt maktcentrum och hade varit det i nästan 500 år.

Den svensknationalistiska retoriken paketerade Kärnan som ett svenskt ”försvarsverk”, trots att allt danskt murverk egentligen talar sitt eget språk. Man kan nästan se den storsvenska 1800-talshistorikern stå där med murborren: ”Let’s call it svenskt så märker ingen något”.

Se också: 

• 1910, blyfönster och segermyter – Helsingborgs officiella berättelse står kvar i sten

• Stenbocksstatyn: Seger i brons – nederlag i verkligheten

• Del 3: Kärnan som statsnationalistisk rekonstruktion
• Del 4: 300-årsfirandet 2010 – när Helsingborg högtidlighöll en historisk katastrof
• DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult 
• DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult
• Del 7: Från erövring till berättelse: syntesen om hur staten formade Helsingborgs historia

Del 4: 300-årsfirandet 2010 – när Helsingborg högtidlighöll en historisk katastrof

År 2010 kunde Helsingborg ha valt att göra upp med en av stadens mest traumatiska händelser: slagfältet vid Ringstrup/Ringstorp 1710, den blodiga massakern som lade tusentals danska och svenska soldater i graven och krossade de sista skånsk-danska förhoppningarna om en återförening över Sundet.

I stället valde staden – på fullt allvar – att högtidlighålla ”segern” med militärparader, fanborgar och ceremonier ledda av svenska uniformerade trupper. Det låter som satir, men det var verklighet.

Ett jubileum utan självrannsakan

Minneshögtiden arrangerades av Helsingborgs kommun tillsammans med svenska Försvarsmakten. Den officiella retoriken pratade om ”fred”, ”försoning” och ”att hedra de stupade”.

Men symboliken gick inte att ta miste på:

– fältslagets datum enligt den svenska kalendern (28 februari) betonades,

– paraden leddes av soldater i Karl XII-uniformer,

– moderna fanborgar marscherade genom stadskärnan,

– ceremonier hölls just där Stenbocks seger hade firats i generationer.

På plats fanns även prominenta gäster från Helsingör, som pliktskyldigt deltog i arrangemanget – trots att firandet i grunden var ett minne över en katastrof som drabbade deras eget broderland hårdast.

De civila offren – bortsorterade

Det mest anmärkningsvärda var vilka som inte nämndes.

I massgravarna i Helsingborg låg barnskor, brända balkar, hästkadaver och rester av helt utplånade hushåll — spåren efter det bombardemang Magnus Stenbock valde att inleda istället för att storma staden.

När Stenbock ringade in Helsingborg skrev han själv att staden inte var ”en redelig svensk blodsdroppe” värd.

Han sköt hellre sönder den än riskerade förluster.

I ceremonierna 2010 talades inte ett ord om detta.

Det var som om civilbefolkningen aldrig funnits.

En stad som tog danskarna i försvar

Den officiella historieskrivningen förbigick också en av de mest centrala aspekterna av 1710 års händelser:

som samtida källor vittnar om tog helsingborgarna emot de danska trupperna med öppna armar. De svor trohet till den danske kungen efter 51 år av svenskt välde.

Angreppet var inte ett ”danskt anfall på svenska Helsingborg”.

Det var ett danskt återtagande av en dansk stad där invånarna fortfarande uppfattade sig som skånska och danska.

Detta nämndes inte heller 2010.

Den officiella lokalpressens roll

När Helsingborgs Dagblad – nordvästra Skånes enda opinionsbildande tidning – fick in en debattartikel som problematiserade jubileumsfirandet, var svaret kort och symptomatiskt:

”Vi tackar nej till denna artikel.”

Inget skäl.

Ingen motivering.

Ingen vilja att öppna en seriös historiedebatt.

Däremot tog Flensborg Avis i Sønderjylland gärna emot texten. Danskarna förstod poängen: firandet 2010 var inte ett ”neutralt minne” över historien. Det var ännu en inskriven länk i en svensk statlig tradition av segermyter, monumentalestetik och nationalistiska ritualer.

Ett firande som flydde sin egen skugga

Att använda militäruniformer, fanborgar och ceremonier i ett 300-årsminne av en erövring är i sig anmärkningsvärt.

Att göra det i Öresundsregionen 2010, när Helsingør och Helsingborg integreras allt mer, gränsen luckras upp och pendlingen förbinder städerna på nytt – det är svårt att beskriva det som annat än verklighetsfrånvänt.

Det blev en uppvisning i anakronistisk svensk statsnationalism, förklädd till ”kulturarv”.

Medan statyerna står kvar

Allt detta skedde i skuggan av Stenbocksstatyn – den gigantiska segergestalten från 1901 – som fortfarande dominerar Stortorget och där högerextrema grupper, 28-februarisällskapet och Sverigedemokraternas ledande profiler under decennier samlats för hyllningsceremonier.

Det är där ”den svenska segern” över Skånelandene symboliskt manifesterats år efter år.

Det är där Stenbock ”står i våra hjärtan”, som Richard Jomshof och lokala kristdemokrater skrev redan 1999 i sin debattartikel mot försöket att flytta statyn till ett museum.

Och ännu 2010 användes samma plats och samma staty som fond för statlig symbolpolitik.

Att högtidlighålla ett sår

Firandet 2010 visar inte vad Helsingborg är.

Det visar vad staten ville att Helsingborg skulle vara.

Men regionen rör sig åt ett annat håll – Sundet öppnas igen, kulturella gränser eroderar, och Öresundsregionen blir verklighet nedifrån, från människors vardag och rörelsefrihet, inte ovanifrån i form av fanborgar och segerparader.

Om 1710 ska minnas på ett vettigt sätt borde framtida högtider handla om:

• stadens civila offer

• tvångsförsvenskningen

• de förstörda stadskärnorna

• hur stater skapat monument för att dölja sitt eget våld

• och hur människor trots allt fortsatt röra sig, handla, gifta sig och leva över Sundet.

Inte om att ”fira” en statsseger från 1710, 1901 eller 2010.

Se också: 

• 1910, blyfönster och segermyter – Helsingborgs officiella berättelse står kvar i sten

• Stenbocksstatyn: Seger i brons – nederlag i verkligheten

• Del 3: Kärnan som statsnationalistisk rekonstruktion
• DEL 5 — Från Stenbock till Kärnan: så byggde staten sin berättelse i Helsingborgs stadsrum
• DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult
• Del 7: Från erövring till berättelse: syntesen om hur staten formade Helsingborgs historia

Del 3: Kärnan som statsnationalistisk rekonstruktion

 

Det är ingen slump att Helsingborgs mest ikoniska byggnad bär ett namn som inte kommer från stadens egen befolkning. På skånskt/østdanskt folkmål heter tornet ”Helsenbårs tårn” – stadens eget medeltida försvarstorn och sista resterna av det danska slott som i århundraden kontrollerade Öresundstullen tillsammans med Kronborg i Helsingör.

Men i svensk historieskrivning blev Helsenbårs tårn plötsligt ”Kärnan”, ett namn uppfunnet av Carl von Linné under den Skånska resan. Linné reste genom Skåne som en sorts tidig etnografisk kolonialadministratör, noterade ”landets naturprodukter” och gav sig själv tolkningsföreträde över ortnamn, kultur, flora och språk. Att den svenska staten i dag kallar tornet Kärnan säger mer om makt än om historia. Det är samma logik som när imperier byter ut platsnamn mot enklare, mer hanterliga markörer: det är en språklig ockupation som ska se självklar ut.

Ett torn – och en fantasi

Den byggnad som marknadsförs som ”medeltida” är dessutom inte ens medeltida.

Till Industri- och slöjdutställningen 1903 rekonstruerades tornet i statsnationalistisk anda. Fasaderna byggdes om för att ge ett ”medeltidsromantiskt” uttryck som skulle passa samtidens nordiska nationalromantik. Historiker som Palle Lauring har påpekat det självklara: tornet såg inte alls ut så här när det faktiskt stod som en del av Helsingborgs slott, ett av Danmarks mest strategiska fortifikatoriska centra.

I verkligheten var Helsenbårs tårn en modul i en större försvarsanläggning – en del av kontrollapparaten för Öresundstullen, den danska statens huvudinkomst. Tillsammans med Kronborg utgjorde det ett av norra Europas mest avancerade tullsystem och finansierade Danmark som stormakt.

Det var därför svenskarna sprängde och rev hela anläggningen efter Skånska kriget.

Allt skulle bort.

Allt utom själva tornet.

Varför sparades tornet?

Här kommer den del som alltid utelämnas i svenska skolböcker.

Svenskarna sparade Helsenbårs tårn inte för att hedra någon ”kulturhistoria”. De sparade det för att kunna resa en gigantisk svensk flagga på högsta möjliga punkt – en statlig markör över Öresund riktad mot hela omvärlden:

”Här är vi nu.

Och här förblir vi.

Skåne är underkastat Sveriges krona för evinnerlig tid.”

Tornet blev alltså inte ett minne. Det blev ett segertecken. Ett maktövergrepp i sten, placerat så att alla fartyg som passerade mellan Helsingör och Helsingborg skulle se den svenska flaggan där det danska slottet en gång stod.

I en tid då nationalstater byggde sin identitet på erövringar och territoriell disciplinering blev tornet ett propagandamonument – inte olikt de många ”rekonstruktioner” och ”bastioner” som Europas imperiemakter lät restaurera för att gestalta en kontinuitet som egentligen brutits av krig, kolonisation och politiskt våld.

När kommunen och museet i dag beskriver Kärnan som ”Helsingborgs medeltida hjärta” är det en fortsättning på samma tradition: man estetiserar våldet. Man låtsas att rekonstruktionen är ”autentisk”. Man rensar bort att slottet förstördes medvetet, systematiskt och ideologiskt för att förinta det symboliska bandet mellan Skåne och Danmark.

Ett monument som blev en självklarhet

Till slut blev rekonstruktionen en del av stadsbilden. Turisterna fotar den. Skolklasser går upp i trapporna. Namnet ”Kärnan” upprepas tills originalnamnet försvinner ur medvetandet.

Men för den som växt upp i Helsenbår – på den skånska sidan av Sundet, inte i den svenska – är tornet fortfarande en påminnelse om hur historien formats av den som haft makten att skriva den.

Att den danska strukturen är borta är ingen slump.

Att den svenska flaggan vajade där i nästan två hundra år är ingen slump.

Att den nationalromantiska rekonstruktionen från 1903 fortfarande presenteras som ”det medeltida tornet” är ingen slump.

Det är så statsnationalism fungerar:

Den tar vad den vill ha, river det som stör, döper om det som finns kvar, bygger om verkligheten tills den passar en ideologi – och kallar resultatet ”vårt kulturarv”.

Se också 

• Del 1: 1910, blyfönster och segermyter – Helsingborgs officiella berättelse står kvar i sten 
• Del 2: Stenbocksstatyn: Seger i brons – nederlag i verkligheten
• Del 4: 300-årsfirandet 2010 – när Helsingborg högtidlighöll en historisk katastrof
• DEL 5 — Från Stenbock till Kärnan: så byggde staten sin berättelse i Helsingborgs stadsrum
• DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult
• Del 7: Från erövring till berättelse: syntesen om hur staten formade Helsingborgs historia

Stenbocksstatyn: Seger i brons – nederlag i verkligheten

 

När Helsingborgs Museum digitaliserade filmen från 1910 års Stenbocksfest – det officiella firandet av slaget där Magnus Stenbock definitivt krossade de sista skånsk-danska förhoppningarna om återförening – blev det åter tydligt hur storsvensk statsideologi en gång formade både stadsbilden och historien i Skånelandene.

Att statyn restes 1901 var ingen slump. Den tillhör en längre period där den svenska centralmakten använde monument som politiska verktyg: inte för att hylla lokal identitet, utan för att befästa statens egen berättelse.

Etatismens monumentvåg – från lera till brons

Den storsvenska monumentpolitiken började långt innan 1900-talets början. Redan 1860 försökte man resa en Stenbockstaty i lera på slagfältet vid Ringstrup/Ringstorp. Projektet blev ett fiasko när statyn sprack under transporten, och ersattes av en enkel minnessten. Ambitionen fanns dock kvar: Skånelandene skulle pedagogiskt ramas in som en svensk provins genom minnesmärken, inte genom lokal historia.

Vågen av etatistiska monument avslutades långt senare, med den kanske mest provokativa markeringen: Landscrone/Landskronas Karl XI-monument 1932, strategiskt placerat på den del av Christian III:s citadell som pekar rakt mot København. Konst? Knappast. Territorialpolitik? Utan tvekan.

Placeringen – maktens koreografi i sten

När Stenbockstatyn restes 1901 placerades den mitt på den stora paradaxeln där Drottninggatan möter Järnvägsgatan. Det var ingen estetisk slump. Helsingborg var då en av svenska statens viktigaste militärstäder, med kavalleriregemente och arméfördelningsstab. För att kunna iscensätta parader, ceremonier och statsnationalistiska manifestationer behövde man ett monument som både dominerade och disciplinerat definierade stadsrummet.

Stenbock placerades därför som ett ideologiskt nav: en storsvensk påle nedslagen i hjärtat av en stad vars befolkning under krigen fortfarande stod kulturellt och emotionellt närmare Danmark än Stockholm.

När biltrafiken tog över under 1900-talet blev statyns placering ett praktiskt problem. Men i stället för att flytta den till en plats där den inte längre definierade stadsbilden, valde man att flytta den endast några meter. Syftet var uppenbart: Stenbock skulle fortsätta dominera Stortorget, fortsätta vara utgångspunkt för maktens berättelse, fortsätta vara centralgestalt i ett stadsrum där staten skrivit in sitt anspråk i brons och granit.

1710: Skuldra vid skuldra – men inte på slagfältet

När slaget vid Helsingborg 1710 utkämpades på höjderna vid Ringstrup/Ringstorp stod helsingborgarna inte i formation på fälten. De stod inne i staden, skuldra vid skuldra med de danska soldaterna, redo att försvara sitt hem om svenskarna bröt igenom.

Deras lojalitet var klar: kulturellt, språkligt och politiskt var staden fortfarande en del av det danska riket i hjärtat, även om Stockholm på papperet hade erövrat provinsen.

Monumentet som berättelsemaskin

Stenbocksstatyn berättar därför inte om Helsingborg. Den berättar om hur staten ville att Helsingborg skulle minnas sig själv.

Bronsfiguren är inte neutral konst. Den är en didaktisk markör: ett budskap till en ny generation skåningar om vilken historia de skulle förhålla sig till och vilka segrare de förväntades hylla.

Ett monument över en politisk lögn

I dag ser man ett monument som hyllar en seger, men själva bronsgestalten blir också en påminnelse om nederlag – inte Stenbocks, utan Skånelandenes. Ett nederlag där lokal historia, lokal identitet och lokal kontinuitet skulle tystas och övermålas.

Statyn står kvar, inte för att den längre betyder något för stadens invånare, utan för att bronsen i sig blivit ett slags sediment: en avsättning av maktens version av historien, bevarad genom sin egen tyngd.

Se också: 

• 1910, blyfönster och segermyter – Helsingborgs officiella berättelse står kvar i sten

• Del 3: Kärnan som statsnationalistisk rekonstruktion

• Del 4: 300-årsfirandet 2010 – när Helsingborg högtidlighöll en historisk katastrof
• DEL 5 — Från Stenbock till Kärnan: så byggde staten sin berättelse i Helsingborgs stadsrum
• DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult
• Del 7: Från erövring till berättelse: syntesen om hur staten formade Helsingborgs historia

1910, blyfönster och segermyter – Helsingborgs officiella berättelse står kvar i sten

 

När Helsingborgs Museum lade ut den unika filmen från Stenbocksfesten år 1910 (se ovan) – firandet av 200-årsminnet av Magnus Stenbocks seger vid Helsingborg 1710 – presenterades den som en tidsbild – ett fönster mot ”det gamla Helsingborg”. Men det som sällan nämns är vilken världsbild den filmen också bar med sig: en kulturpolitisk berättelse från ett Sverige som fortfarande arbetade hårt på att legitimera sin stormaktshistoria i Skånelandene/Østdanmark.

Filmen visar hur svenska armén, borgerskapet och ämbetsmannaklassen marscherar i triumf för att hylla en fältherre som en gång för alla krossade de sista skånsk-danska förhoppningarna om en återförening.

Det är samma mentalitet som skapade segerbelätet över Stenbock på Stortorget år 1901 – ett monument rest av den svenska överheten i den dåtida militärstaden Helsingborg, för att befästa den svenska erövringen i stadsrummet.

Det är inte bara en gammal film.

Det är ett ideologiskt dokument, lika delar propaganda och patriotism.

Och det verkligt intressanta är inte filmen i sig, utan att Helsingborgs offentliga historieberättelse fortfarande är fast i samma paradigm.

När man idag kliver in i rådhuset möts man av blyfönstrens målningar av Helsingborgs "historia" som visar upp exakt samma dramaturgi som filmen: ett storsvenskt maktnarrativ där Sverige är den naturliga segraren och Skånelandene reduceras till kuliss. Fönstren framställs som kulturarv – men de är framför allt ett visuellt facit över den identitet staten ville att regionen skulle anamma.

Monumentet av Stenbock, rest 1901, står kvar som om tiden stått stilla. Ingen kontext, ingen självrannsakan, inga alternativa perspektiv. Bara triumf.

Allt detta illustrerar Machiavellis insikt med obehaglig tydlighet:

”De som segra, på vilket sätt de än segra, aldrig få de skam av segern i historien.”

Och i Helsingborgs fall skäms segraren inte ens nu – mer än hundra år senare.

Varför 1910 fortfarande styr det offentliga narrativet

Det mest anmärkningsvärda är att denna berättelse inte bara råkade överleva – den har institutionaliserats. Filmen från 1910 och rådhusets blyfönster fungerar som två delar av samma politiska helhet: en segerhistoria som förvandlats till officiell sanning.

Här finns inget utrymme för skåneländska perspektiv.

Här finns bara staten och dess självbild.

Och låt oss vara tydliga:

Det handlar inte om att låtsas att allt är okej bara för att det är gammalt.

Vill man göra upp med en skev historieskrivning låter man inte politisk propagandakonst trona på platser för vördnad. Man flyttar dem till ett museum – en plats där konst och symboler kan visas med kontext, inte som heliga monument över en statsideologi.

Att låta dem stå kvar som ofelbara reliker är inte kulturarv.

Det är en förlängning av just den maktordning de en gång skapades för att legitimera.

Håll diskussionen levande

👉 Om du vill följa fler texter om Skånelandene, kulturarv, makt, berättande och historiska myter:

• Bokmärk bloggen

• Lägg den på hemskärmen om du använder mobil

• Följ författaren här: Facebook | Twitter/X 

• Dela inlägget vidare till andra som är trötta på 1910 års version av historien

Att hålla liv i diskussionen är ibland det enda sättet att bryta igenom en hundraårig berättelse.

Se också: 

• Stenbocksstatyn: Seger i brons – nederlag i verkligheten

• Del 3: Kärnan som statsnationalistisk rekonstruktion

• Del 4: 300-årsfirandet 2010 – när Helsingborg högtidlighöll en historisk katastrof
• DEL 5 — Från Stenbock till Kärnan: så byggde staten sin berättelse i Helsingborgs stadsrum
• DEL 6 — Rådhusets fönstermålningar: när staten färgade Helsingborgs ljus i blågult
• Del 7: Från erövring till berättelse: syntesen om hur staten formade Helsingborgs historia

Västervik i lurarna, Tivoli i exil – digital apartheid i Öresundsregionen

Varje morgon när jag laddar ned mina podcaster – till exempel amerikanska Timesuck eller Crime in Sports – får jag svensk reklam i öronen. Det kunde jag leva med, om den varit lokal. Men det är den aldrig.

Jag matas med reklam från Västervik, campingplatser på Öland, eller ICA-erbjudanden i Borlänge. Jag bor inte där. Jag bor inte ens i “det svenska Sverige”. Jag bor i Öresundsregionen, en gränslös del av Europa med 4 miljoner invånare, ett gemensamt arbetsmarknadsområde, pendlingsflöden, kulturell och historisk samhörighet.

Men reklamplattformarna vet inte det. Eller vill inte veta.

Jag har aldrig – under alla dessa år med poddar – fått höra ett reklaminslag för Kvickly i Helsingör, Tivoli i København, Føtex i Nivå, eller ens Landskrona teater. Trots att jag lever mitt liv i den verkliga staden – inte den fiktiva nationalstat som annonsplattformarna envisas med att upprätthålla.

Apple och de digitala järnridåerna

Apple Podcasts, liksom Spotify och andra, styr sina annonser efter nationalstatlig logik. Är du registrerad i Sverige? Då får du svensk reklam. Punkt.

Det spelar ingen roll att du bor i ett transnationellt storstadsområde. Eller att ditt lokala centrum är København, inte Stockholm. Du klassas som svensk, och får matas med storsvenska charkdiskar från Västervik, i stället för ett erbjudande från din närmaste Kvickly.

Teknikplattformarna agerar som digitala tulltjänstemän som upprätthåller en gräns som Öresundsbron byggdes för att riva ner. Resultatet är en reklamvärld – och därmed en verklighetsbild – där Öresundsregionen inte existerar.

En röst i exil

Jag försökte starta en blogg på Substack. Inte en själ har hittat den. Google vägrar indexera den. Facebook och Instagram blockerar mig. Jag är inte ens tillåten att skapa ett konto, trots att jag aldrig postat något på Instagram i hela mitt liv.

Allt detta trots att jag bara vill prata om det som borde vara självklart i en liberal demokrati:

• Fri rörlighet i Sundet

• Öresundsregionen som en verklig, inte bara teknokratisk, enhet

• Ett ifrågasättande av statlig centralism och historieskrivning

• En kritik av symbolpolitik som suddar ut Skånes, Hallands och Blekinges särart

Men i stället blir jag behandlad som en säkerhetsrisk. Medan de som får plats i media är hovhistoriker, centralistiska socialister eller storsvenska chauvinister med SD-pass.

Censur i algoritmisk kostym

Det är ingen konspiration. Det är systemfel.

Det är så här digital censur ser ut i vår tid: inte i form av förbud, utan av osynliggörande. Ingen hittar dig. Inga index, inga länkar, ingen spridning.

Du hamnar i det digitala ingenmanslandet – mellan Helsingborg och Helsingör, mellan frihet och kontroll.

Tror Kalle Lind själv på det han säger?

 

Kalle Lind är smart. Alltför smart, skulle jag säga, för att på riktigt tro på det han ofta påstår i sina offentliga sammanhang. Det handlar inte om att han är obegåvad, eller saknar historiekunskaper – tvärtom. Just därför väcker det misstanke när han gång på gång iklär sig rollen som ironisk pajas, bara för att i nästa andetag reproducera de mest konventionella narrativen om Sverige, historien och makten.

I ett avsnitt av Snedtänkt, där han intervjuar Mattias Svensson om dennes bok Så roligt ska vi inte ha det (Timbro 2021) om svensk alkoholpolitiks historia, kläcker Lind ur sig att han medvetet undviker att köpa alkohol på Själland, eftersom han inte vill att pengarna ska gå till en dansk (själländsk) entreprenör – utan hellre hamna hos "makthavarna i Stockholm". Det sägs förstås med skämtsam ton, men poängen kvarstår: även som ironiker och underhållare är det alltid den svenska statens intressen han placerar som självklar utgångspunkt.

Sedan fortsätter det som det brukar. I samma anda gör han sig lustig över alla idéer om regionalt självstyre, i synnerhet skånskt. I hans värld är varje tanke om secession – eller ens kulturell särart – något som osar högerextremism eller nostalgi på gränsen till fascism. När Skånelandene förs på tal som historisk region, viftas det bort med hånflinet:

"Hörde inte Trondheims län på 30 år dit också, eller?"

Det är inte bara felaktigt – det är en medveten förlöjligande taktik. Genom att jämställa Skånes tusenåriga historia som central del av Danmark med en tillfällig norsk union blir varje form av regional identitet oseriös, ovärdig diskussion.

Och som om det inte vore nog, så avfyrar Lind sin klassiska ansvarsfrihetsformel:

"Det här är ju en podd för Sveriges Radio, så att jag tycker ju ingenting här utan jag bara liksom kastar upp olika tankar..."

Nej, Kalle Lind. Du kastar inte upp tankar. Du kastar ned vissa tankar i papperskorgen – särskilt de som hotar den svenska statscentralismens självbild. Det är en trygg roll i Sveriges Radios ekokammare, men det är inte neutralt. Det är ideologi med ironisk förklädnad.

När dansk och svensk kultur diskuteras, är ramen alltid given: Danmark är bakåtsträvande, Sverige är framtiden. Den svenska folkhemsideologin – nykter, statlig, kontrollerad – är normen, och allt annat blir kuriosa eller avvikelse. Att Danmark, med sin levande regionskultur och liberalare samhällsmodell, kunde vara något att lära av, existerar inte i hans värld.

Det är denna statliga modernitetsmyt som Lind gång på gång återvänder till, oavsett ämne. Bakom skratten och nostalgin återfinns samma grundsyn: Sverige är bäst när staten styr, folket fostras, och de historiska nyanserna tvättas bort för att passa in i nutidens mallar. Regionalism, klassisk liberalism eller kulturell pluralism har ingen plats här.

Slutsats:

Nej, Kalle Lind är inte dum. Men han är medveten. Och det är just därför hans publika figur är så problematisk. För han låtsas vara friare än han är, radikalare än han vågar vara – och skojigare än det statsnarrativ han i själva verket tjänar.

Hur Stockholm gjorde kyrkogården festlig – ordet ”rolig” som språklig kolonisation

 

Det finns få ord som bättre visar den svenska statens kulturella övergrepp mot Skåneland än just det oskyldigt klingande ”rolig”.

I den gamla östdanska tungan betydde rolig något stilla, tryggt och fridfullt. Ett hus kunde vara roligt, en söndag kunde vara rolig, och kyrkogården — ja, den var kanske den roligaste platsen av alla: där rådde ro och frid.

Men någon gång under 1700-talet började något hända norr om Hallandsåsen. I de stockholmska kaffehusen (där man redan då höll på att uppfinna landet Sverige) började man använda ”rolig” i betydelsen lustig, underhållande.

Vad som för oss östdanskar var ett tillstånd av själslig vila, blev för Mälardalens samojeder plötsligt ett ståhej av fniss och trams.

Det är svårt att avgöra om det skedde genom missförstånd eller genom ett tidigt exempel på språklig appropriering. Kanske tyckte man helt enkelt att allt som var skånskt och danskt lät för harmoniskt, för civiliserat. Därför måste det förvridas till något mer… ja, svenskt.

Sedan kom byråkratin, folkskolan och radiohusets stavningsnämnder. Och innan vi visste ordet av hade rolig blivit synonymt med kul – ett ord lika bullrigt som en skränande studentsång i Gamla stan.

I Skåne stod vi kvar och undrade hur det gick till att man kunde blanda ihop frid med flabb.

Språkliga erövringar är ofta tystare än militära, men effekten är densamma.

Det börjar med att man tar ifrån folk deras ord, sen deras betydelser – och till sist deras känsla för ro.

Svenska fotbollslandslaget bär sorgband – men bara för Östermalm

 
När svenska landslaget i fotboll klev ut på planen för VM-kvalmatchen mot Schweiz bar de sorgband. En gest för att hedra de tre personer som dog i bussolyckan på Östermalm i Stockholm. Svenska Fotbollförbundet skriver:

”Våra tankar går till dem och deras anhöriga.”

Visst, våra tankar går till dem – men skulle samma ceremoni ägt rum om samma tragedi skett i Malmö, Norrköping eller Malmberget? Jag tvivlar starkt.

I Europas mest centraliserade stat Frankrike säger man: “If it doesn’t happen in Paris, it doesn’t really happen.” I Sveriges motsvarighet fungerar det nästan likadant: om det regnar på Sergels torg, regnar det över hela riket. Annars händer det knappt alls.

Stockholm används som referenspunkt. Medier, myndigheter och idrottsförbund mäter allt mot huvudstaden: tragedier där blir “viktiga”, medan samma olycka i andra landskap knappt får notiser.

För oss i Skåne och Øresundsregionen blir detta särskilt tydligt. Vi lever i ett landskap med egen kultur, språk och historia – men där tragedier, ceremonier och uppmärksamhet från centrala maktstrukturer ofta uteblir. Tre döda i Malmö? Knappt en notis. Tre döda på Östermalm? Sorgband på VM-planen och rubriker överallt.

Det är hög tid att erkänna värdet av alla landskap. Människor i Helsingborg, Lund, Malmö eller Helsingør är inte perifera i verkligheten – de är lika viktiga som invånare i Stockholm. Våra tragedier, våra glädjeämnen, våra initiativ bör synliggöras och respekteras lika mycket.

Så nästa gång någon antyder att “hela Sverige” engageras, kan vi minnas: ofta är det Stockholm som räknas. Resten av riket får stå tillbaka.

Och just därför behövs Aktion Rädda Øresund – för att synliggöra Skåne och andra landskap, och motverka centraliseringsbias som gör våra liv och våra tragedier osynliga.

Så blev Karlskoga närmare än Köpenhamn – ICA:s nya geografi för redig mat från stormaktsimperiet

 

“Redig mat från trakten”, säger ICA. Och menar då potatis från Småland, sylt från Öland och kanske, om vi har tur, en vakuumförpackad prinskorv från Dalarna. Men absolut inget från Själland. Vi är ju ändå i Helsingborg – den inre gränszonen till det svenska imperiets sydvästligaste utpost.

När ICA nu firar tio år av ”Redig mat från trakten”, är det dags att ta av sig skygglapparna. Bakom de glada bilderna på bonde-Pelle i gummistövlar och rödbetor som ser ut att ha retuscherats av Disney, döljer sig något större: ett protektionistiskt, centralstyrt imperiebygge från stormaktstiden.

Gränserna går vid Öresund – inte vid sunt förnuft

Att Helsingborg och Helsingør historiskt varit samma stad är en detalj ICA helst inte vill påminna om. I deras värld är Karlskoga närmare än Köpenhamn, för Karlskoga ligger ju i det ”riktiga Sverige” – där man röstar rätt, har älgskyltar och tror att hav är något man ser på TV.

I ICA:s fantasigeografi är Skåne ett slags Tysklandsklingande bihang som med möda måste ”integreras” genom att mata invånarna med surströmming från Östergötland (som inte är mat men farligt biologiskt avfall) och falukorv från Dalarna. Att vi här i Skånelandene hellre äter ål, dricker dansk pilsner och pratar med våra grannar på andra sidan sundet – det är inget som platsar i reklamkampanjen.

”Självförsörjning” – eller bara självbedrägeri?

Kampanjen drivs under parollen att vi ”måste kunna försörja oss själva i kristid”. Som om Helsingborg i ett krisläge skulle ha störst nytta av mjöl från Jönköping och bönor från Kalix, snarare än färsk frukt från Europa eller kött från danska bönder tre mil bort. Det är samma logik som säger att vi bör odla mango i växthus i Kiruna ”för att bli självständiga”.

När Adam Smith pratade om komparativa fördelar, syftade han inte på att varje kommun skulle ha sin egen risproduktion.

Ett imperium i kylhyllan

Sanningen är att ICA:s kampanj inte handlar om närhet, kvalitet eller miljö – det handlar om att knyta hela riket samman i ett identitetsskapande konsumtionsprojekt. Som om livsmedel kunde hålla ihop en nation där inget annat längre fungerar.

Så när du står där och undrar varför din ICA Maxi i Helsingborg hellre säljer messmör från Härjedalen än ost från Fyn, vet du varför. Det är inte logik. Det är rikspolitik.

Vill du ha redig mat från trakten? Kör över bron.

Det är dags att vi i Skånelandene slutar svälja den här centralstyrda matsymboliken och återtar vår rätt till kulturell och kulinarisk självbestämmanderätt. Släpp in rågbröd från Ribe, rødgrød från Roskilde och ål från Åhus. Riv ICA:s propagandagränser. Tänk själv. Ät bättre.

Manifest för en Monetär Renässans i Øresundsregionen – i guldets, frihetens och förtroendets anda

 

Øresundsregionen – där Sjælland möter Skåne – har i århundraden varit en naturlig marknadsplats, en bro mellan folk, och ett nav för nordisk handel. Det var här den Skandinaviska myntunionen blomstrade på guldmyntfot, och det är här den fria marknaden idag åter borde få växa, obunden av politiskt skapad fiatvaluta.

Vi föreslår härmed en ny monetär vision, där individens rätt att välja betalningsmedel – snarare än statens privilegium att tvinga på oss sina inflationsdrivna papperspengar – står i centrum.

Principer

1. Rätten att välja pengar

Ingen centralbank, varken i Stockholm eller København, har en moralisk rätt att tvinga på fria människor ett visst betalningsmedel. Valet av valuta bör vara fritt: guld, silver, bitcoin, lokalmynt eller kreditsedlar – det är människors fria avtal som ska avgöra.

2. Varupengar framför kommandopengar

Vi erkänner att endast varor med inneboende värde – som guld, silver, eller decentraliserade digitala tillgångar som Bitcoin – kan fungera som rättvis och stabil grund för långsiktig ekonomi.

"Inflation is taxation without legislation" – Milton Friedman.

3. Fribanker med sedelutgivningsrätt

Vi förespråkar en återgång till fribankssystemet, där banker eller andra förtroendevärda institutioner kan ge ut egna sedlar eller digitala tokens, knutna till reella tillgångar och utan statligt monopol.

4. En ny Øresundsstandard för monetärt samarbete

Vi föreslår en regional myntstandard, där parterna erkänner varandras guld- och kryptobaserade medel som legitima betalningsformer, utan växlingspåbud eller kapitalrestriktioner.

Detta blir en öppen myntunion, utan tvång – till skillnad från euron.

5. Stöd för lokala bytesringar och communityvalutor

Vi erkänner nyttan av lokala bytesringar (t.ex. LETS-system), där värde lagras och utbyts i slutna kretsar genom digitala eller pappersbaserade lokala valutor. Dessa bör vara frivilliga, men erkända, och fungera som buffert mot konjunktursvängningar.

Redskap

• Bitcoin och andra kryptovalutor: Möjliggör gränslösa, censurresistenta betalningar utan inflation. Bitcoin är den digitala motsvarigheten till guld.

• Guld- och silvermynt: Skapar förtroende, bevarar värde över generationer och motverkar inflation.

• Fribanker: Banker som frivilligt håller sig till 100% reserv, eller till en gemensam inlösbar standard i guld, bitcoin eller annan hård vara.

• Parallella valutor: Möjlighet att handla i svenska kronor, danska kronor, bitcoin, guld eller lokala tokens, baserat på ömsesidigt avtal.

Vision: Ett Øresund utan valutamonopol

Vi föreställer oss en framtid där:

• En Helsingborgsbo kan ta emot betalning i bitcoin från en kund i København utan mellanhänder.

• En företagare i Roskilde kan betala sina leverantörer i guldmynt – eller en lokal Øresundstoken garanterad av en fribank.

• Invånare i Lund kan spara sin lön i bitcoin, guld eller valfri valuta – utan risk för statlig inflationering.

• Lokala ekonomier återfår självständighet och robusthet, obundna från finanspolitiska experiment i Stockholm eller Bryssel.

Avslutning

En ny ekonomisk framtid kräver inte nya överstatliga centralbanker – den kräver återgång till det sunda förnuft som präglade den ursprungliga myntunionen: att pengar ska vara värde, inte påbud.

Vi kräver:

Slut på fiatmonopol

Slut på sedelpressarnas tyranni

Ja till fri myntstandard, guld, bitcoin och lokala valutor

Låt Øresundsregionen bli det första området i Europa där människor åter får välja sina pengar själva – i frihet, med värdighet.